(Försenad fortsättning på “THE LAST FLIGHT“)

“SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!! I en källarlokal på söder hade ett 40-tal bekanta och saknade ansikten samlats för att skrämma livet ur mig. Ett våldsamt glädjerus gick genom kroppen när föraningen om att jag inte varit bortglömd bekräftades”

Jag gick inte många steg på svensk mark innan jag vart omfamnad av mina underbara föräldrar. Min far hade, med hjälp av kontakter på Luftfartsverket, lyckats trockla in hela familjen och ett par kompisar bakom säkerhetskontrollen. Oväntat nog stod de därför redan vid min gate när jag trodde att jag hade ytterligare ett par minuter att samla tankarna. Där var dom. Där stod familjen. Jag var hemma. JAG KLARADE DET. Cirkeln var officiellt sluten när jag joggade igenom “MÅL-skylten” som mina vänner fixat ihop med ett skynke, ett par pinnar och lite sprayfärg. Efter vackra nationalsångsstämmor, skratt och ett fyrverkeri av varma och trygga omfamningar “stämplades” jag, med svenska flaggan om axlarna, åter in i mitt hemland.

Ovan; Mamma och jag.

Enligt min högst kluriga fader skulle vi nu äta middag på en restaurang på Söder. Med mycket annat i tankarna tänkte jag inte mer på det. Resan från Arlanda var fylld av kära återseenden och att långsamt åka över Västerbron och blicka in mot Stadshuset och Gamla Stan i den mörka och dimmiga novemberkvällen var en magisk känsla. Aningen fundersam, var jag, när vi gick in i den lilla lokalen som på få sätt såg ut som en restaurang. Jag leddes ner för trappan och långsamt klickade hjärncellerna när jag gick mot det till synes tomma rummet framför mig. “SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!!

 Festen hade rese-tema; Alla var utklädda till olika nationaliteter. Ovan; Patrik som tiroler-tysk.

(Fler bilder från festen inom kort!)

Chockad, tom på ord och utan något vettigt att få ur mig radade en kö av återseenden upp sig. Mottagandet var varmt och fullt av glädje trots kraftig kroppsodör efter 20 timmar transport från NYC och USA. Middag, mingel, nyfikenhet och skratt följdes såsmåningom upp av en sen utekväll på Berns. Patrik, Anton, Rikard och Rustan. Fyra ovärderliga vänner som anordnade en ankomstfest och kväll jag aldrig kunnat föreställa eller förvänta mig. Många gånger har tanken om hemkost irrat runt i huvudet men jag har aldrig vågat dagdrömma om något i närheten så fantastiskt som resultatet. I veckor slet mina närmsta vänner med förberedelser och arrangemang. Jag är tidlöst tacksam för er ansträngning.

/Erik

Kontrasten och omställningen har upptagit mycket tid och kraft och uppdateringarna på THE ESCAPE har varit obefintliga. Jag är tillbaka i verkligheten utan just verklighet. Den vardag jag lämnade i mars 2008 finns inte kvar och nya rutiner behöver infasning. Jag är förvirrad och fundersam och finner omställningen svår. Dagarna mellan den 4:e och 14:e november, med ankomst till NYC och hemresa till Sverige, var de lyckligaste i mitt liv. Jag vaknade upp i mitt pojkrum den 15/11, efter överaskningsfest och en sen utekväll med en baksmälla lika psykisk som fysisk. Min värld har krymt och min lekplats har begränsats. Uppdateringar både i bild och text kommer allt eftersom men i skrivande stund upptas tid och tankar av existensskiftet.

/Erik

Tiden har aldrig gått långsammare än på Heathrow Airport den 14/11. På grund av kraftiga vindar blev jag försenad från NYC och missade min anknytning i London med retsamma 10 minuter. Jag var smått frustrerad och ledsen men med god transporterfarenhet insåg jag kvickt att det inte ligger i mina händer. Den vänliga flickan med colgate-leende bakom disken bokade in mig på nästa flight, 3 timmar senare. Om jag väntat, strävat och längtat i 20 månader kunde jag givetvis klara 180 minuter tilläggstid.

Den 16/3 2008 hade jag också anknytning och ett par timmar att döda i London. Då som nu var mycket känslor inblandade men en Full English Breakfast får mig alltid stabil. Glad för att för ovanlighetens skulle ha en aning rutin och mönster letade jag upp min lokala Heathrow pub. Väl i baren investerade jag min Food Voucher i alkohol istället för flott. Efter ett par kalla var nerverna i bättre balans och jag satte mig i vänthallen för att inbitet och med stor spänning följa BA 780 - Stockholm på storbildsskärmen. De små bokstäverna rörde sig högre och högre upp på “departure” listan men efter 20 minuter kommer ytterligare en magsugare. DELAYED. Fan.

En dryg timme senare, med kortare naglar och en betydligt större klump i magen meddelas till slut boarding och gate-nummer. Sista resan, sista sträckan, sista whiskeyn på 10 000 meter, nu skulle jag hem. Flygplanet taxar långsamt på landningbanan och kommer till ett mjukt stopp. Piloten eldar upp jetmotorerna och jag trycks skönt bakåt i min läderstol. Vi bryter London’s gråtjocka molntäcke och vid min fönsterplats kan jag istället blicka ut över rosa-skimmrande moln vackert upplysta av en sol på nedgång.

Under den 2 timmar långa flygningen visades ingen film. På monitorn fanns istället en nordeeuropeisk karta och ett litet flygplan som pixel för pixel rörde sig närmre skandinaviens huvudstad. När tonfiskmackan var i magen och mörkret lagt sig utanför stirrade jag mig blind på denna monitor i brist på annan aktivitet. Förgäves försökte jag banka in stundens verklighet.

THE FIRST TOUCH.

18:45 blinkade den lilla skylten med säkerthetsbältet. Flygplanet tiltades neråt och inflygningen inleddes. Drygt 10 minuter senare smög ljusstrimmor från de svenska hemmen igenom den mörka novemberkvällen och det täta diset. Jag har haft många euforiska känslor den sista tiden och när hjulen nuddade Arlanda’s våta asfalt fyrades en ny orgie av dopaminer iväg. Hemma. HEMMA I SVERIGE.

(Fortsättning följer…)

/Erik  

THE ESCAPE 16/3 - 2008 - 13/11 - 2009 (Röd linje: landväg, svart linje: flyg)

Sydafrika - Zimbabwe - Zambia - Malawi - Tanzania - Kenya - Uganda - Indien - Nepal - Hong Kong - Macau - Thailand - Ryssland - Kina - Laos - Vietnam - Kambodja - Indonesien - Filippinerna - Singapore - Malaysia - Australien - Nya Zeeland - Argentina- Uruguay - Chile - Brasilien - Paraguay - Bolivia - Peru - Ecuador - Colombia - Panama - Costa Rica - Kuba - Nicaragua - Honduras - Guatemala - Mexico - USA/Kanada.

Tanken på detta inlägg, avslutningsinlägget och de sista raderna på resan har skavt i hjärnan i ett par månader. Trots tid för eftertanke vet jag inte var jag ska börja, inte den blekaste var jag ska sluta och inte en aning om vad jag vill berätta. Jag är full av upplevelser och erfarenheter men fattig på ord. Flykten från rutin, vardag och norm är över. Jag kan inte förstå att detta projekt, som med planering och genomföring upptagit 3 år av mitt liv, nått sitt slut. Jag och det kladdiga anteckningsblocket har hankat oss ner till Hudson River. Med en take-away kaffe och njutbara toner försöker jag locka fram mer bläck i den vindigt kalla novembermorgonen.

Någonstans i mitt virriga huvud känner jag mig förunnad och tacksam men samtidigt fundersam och ifrågasättande över att vara utvald. Utan många varma själar och vakande änglar hade inte denna fantastiska flykt skett och utförts så pass smärtfritt. Jag känner en vild euforisk glädje av att ha berikats och utvecklats. Med risk för att detta blir platt och klyschigt sätter jag nu punkt för min resefilosofi i rörelse.

MILJONER TACK FÖR ERT SÄLLSKAP, ENGAGEMANG OCH DELAKTIGHET. Att drygt 130 000 människor under 20 månader funnit inspiration och drömmar om egna flykter genom min blogglitteratur gör mig överlycklig.

Om 30 minuter viftar jag in en gul taxibil för att ta mig till JFK. THE ESCAPE is over.

I’M GOING HOME. NU TACKAR JAG FÖR MIG SJÄLV. NU ÅKER JAG HEM!!!!

/Erik Ohlson 13/11 - 2009.

Tiden rinner iväg. Imorgon lämnar jag New York City och USA. Imorgon ska jag hem. Jag ska hem till Sverige, familj och vänner. Klumpen, en mix av förväntan, glädje, ångest, nervositet och stress växer sig större och större i magen. Jag vill knyta ihop säcken, sammanfatta och beskriva de känslor jag känner, men det är svårt.

Med detta inlägg vill jag meddela och förtydliga att THEESCAPE.se kommer att leva vidare så länge det finns intresse och så länge jag känner att det finns mer att addera och återberätta.

THE ESCAPE förvandlas från äventyraren i aktion till morfar i gungstolen. Flykten må vara över men berättelsen kommer att leva kvar. Ge mig tid att reflektera. Följ med ett tag till så hoppas jag kunna beskriva och dela med mig av den sanslösa resa jag går igenom i detta nu. Jag vill inte ge upp mitt liv som jag känner det, se det som att jag ligger på långvården med respirator och dropp. En vacker, trygg och fantastisk plats väntar men något säger mig att jag kommer längta tillbaka.

/Morfar

Den 31/8 doppade jag bakhjulet i Stilla Havet och inledde trampandet österut, mot New York och mot Sverige. Igår touchade saltet mitt framhjul vid ett nytt världshav, kontinentkorsningen var ett faktum och fick ett definitivt slut.

WEST - EAST 2009. Astoria Beach, Oregon - Coney Island Beach, New York.

Ovan: Julia ville inte vara sämre och var mycket stolt över de 50 kilometer hon cyklat. Tidig förmiddag doppade hon hjulet i en smutsig vattenpöl i centrala NYC, senare samma eftermiddag nådde hon Atlanten. Överlycklig och med tårar rinnandes längs de väderbitna kinderna samlade hon sina sista krafter och lyfte cykeln med ett väldigt vrål. Hon klarade det!

/Erik

Den 18 mars 2008 slog jag på “Tom Petty and the Heartbreakers” och låten “Free Fallin” på Table Mountain med en makalös utsikt över Kapstaden och Kap Horn. Det var 3:e dagen på resan och THE ESCAPE försökte spå kommande 600 dagar. Igår åkte lurarna och Tom Petty’s toner på igen. Denna gång på Empire State Building med en overklig utsikt över Manhattan och dessa 600 dagar dokumenterade i minnet.

Återblick istället för framåtblick och föreställning som blivit verklighet. Med blicken spänd på “Lower Manhattan” och rysningar framlockade av ljuv rock konstaterade jag att drömmen blivit infriad, verklig och sann.

/Erik

*Igår var även min 22 års dag och 2:a födelsedag “on the road”. Tack Julia och Emelie för tårta, kinamat och en fantastiskt lyckad dag och kväll.

Dagarna före ankomst till New York City och bemötande på Brooklyn Bridge cyklades och genomfördes med ett konstant leende. Här kommer pixlar från mina sista 200 km som tog mig genom staterna Pennsylvania och New Jersey.

Ovan: Första skylten för staden i mina dagdrömmar. 

Ovan; Genom Pennsylvania bjöds det på underbart väder och vackra landsvägar.

Ovan från vänster; Första anblicken av NYC skyline, paus vid en bensinmack, skylt för Brooklyn Bridge och mitt hotellrum på Staten Island där sista natten spenderades. 

Ovan; Sista rycket för min begagnade lila cykel som problemfyllt totalt tog mig igenom 14 stater. Oregon, Washington, Idaho, Montana, Wyoming, North Dakota, South Dakota, Minnesota, Wisconsin, Michigan, Ontario (Kanada), New York, Pennsylvania, New Jersey , NYC.

Jag försoker andas ut efter ankomsturladdning till NYC och inför en ny våg av känslor med hemresa om knappa veckan. Miljön är inte optimal utan har snarare bjudit på en intensiv kontrast från solitud och ensamhet på de fridfulla landsvägarna. Jag bor i en liten  2:a i Soho på Manhattan, tillsammans med Julia, Emelie, Louise, Paula, Martina och Emma. 6 tjejiga tjejer på “shopping-frenze” i NYC och THE ESCAPE. “Good fucking GOD“, som Simon, min vän i Australien uttryckte det när jag berättade om min situation. Patrik Beskow, som stått för design och teknisk support på theescape.se, tycker det går i linje med min resa; “THE ESCAPE handlar om resandets kontraster”. Jag, som givetvis trivs med kvinnligt sällskap, kanske inte ska gnälla men denna situation har verkligen vänt upp och ner på min värld.

Pappiljotter, skvallertidningar, nagellack, soyamjölk, fnitter, handväskor, cocktailklänningar, löshår, party, timmar framför spegeln, hårföning, pälsar, högklackat, smycken, nyshoppade berg av kläder och ett överflöd av smink.

Mittenbilden ovan; Julia utmattad från intensivt sällskap.

För 4-5 veckor sedan tältade jag i Montana’s vildmark, gömde undan min mat från grizzleybjörnar, tuggade pulvermos och näckade i kristallklara alpsjöar.

Ovan; Paula går loss på Bloomingdales.

2 bilderna från höger; Jag i päls och löshår.

Jag är i chocktillstånd. Alla reser på sitt sätt men min idé av upplevelsen av rörelse och ny omgivning är inte att stressa runt i en stad som om den vore ett enda stort shoppingcenter. De senaste dagarna har gett mig insyn i en värld jag inte sett på mycket länge och som jag har svårt att anpassa mig till. Samtidigt har det varit underhållande dagar och min första kväll med “tjej-ligan” tog mig till New York’s hetaste och populäraste nattklubbar. Med hjälp av deras kontakter firades min cykelankomst utan en minut i entréköer och med drinkbord värda lika mycket som halva min jorden-runt budget. K-O-N-T-R-A-S-T.

4 av tjejerna, som är på weekendbesök från Sverige, flyger hem ikväll och nästa vecka blir i ett lugnare och sundare klimat. TO-DO-listan är fullproppad.

TUSEN TACK för hälsningar och delaktighet i min ankomst till NYC. Det värmer djupt. 

THE ESCAPE is in NEW YORK CITY!!!!! Här kommer det planlagda euforiska inlägget från städernas stad. Strax efter 11 lokal tid cyklade jag idag med glädje-skakiga ben och tårfyllda ögon upp på Brooklyn Bridge med Manhattan’s makalösa skyskrapor framfor mig. Att plita ner dessa rader är en prestation i sig då det är svårt att samla tankar och känslor från dagens högst ofattbara och overkliga händelse. Jag är FRAMME. Det kan skrivas men inte greppas.

Drygt 3 dagar har gatt sedan slutspurten inleddes och THEESCAPE.se uppdaterades. 150 km utanför NYC började fler och fler filer och bilar adderas till de tidigare ödsliga landsvägarna. Det är ett mindre mirakel att jag nått mitt slutmål istället för grav eller sjukhussäng. Vardagsstressade och aggressiva NY-trafikanter klargjorde många gånger med gester, långfingrar och tutor vad de tyckte om långdistanscyklisten. Jag kände mig som kusinen från landet som aldrig sett en rulltrappa när jag vinglade mellan SUV’s och lastbilar i asfaltsskogen.

Igår vid lunchtid satte jag blicken i New York’s skyskrapor för första gången. Efter en seg uppförsbacke i New Jersey saktade jag in samtidigt som jag lyfte huvudet. Att se höghusen bryta horisonten, samma horisont som så många gånger varit oändlig och hjälplöst långt borta, var en förlösande känsla utan dess like. I diket, intill den 5 filiga motorvägen, skrattade, skrek, grät och hoppade jag ut min glädje.

Igår kväll positionerade jag mig på ett sunkigt litet hotell på Staten Island, cirka 15-20 kilometer från Manhattan. Efter en sömnlös natt med blick i taket och knut i magen flög jag upp när solen smugit fram, packade på cykeln för sista gången och satte fart mot Brooklyn, bron till Manhattan och officiell målgång. 10:00 satte jag mig på en solig uteservering, ett par hundra meter från bron för att ladda och filosofera. I NYC bor för stunden mitt Indiska ressaällskap Julia och på besök är Louise och Paula som är gemensamma vänner fran Stockholm. 10:55 vibrerade mobilen och texten meddelade om att 3 tjejer nu stod mitt på bron och inväntande den kontinentkorsande cyklisten. Ett svall av extas gick genom kroppen när jag satte mig på sadeln och började trampa.

Här följer ett kort kapitel av mitt liv som kommer att sitta som en tatuering i minnet. Med 20 månader genom 41 länder och 5000 kilometer Nordamerikansk kontinent bakom mig möttes jag utav 3 vinkandes och hoppandes tjejer, en magisk skyline på nära håll och en nyuppkorkad champagne.

Ett kapitel, en episod, ett avsnitt, en stund av total obeskrivlig lycka.