Skam och ångest har tystat mig i flera år. Långsamt börjar jag tvinga mig själv ur greppet. Sakta inser jag att det inte går att fly längre, att jag måste möta och stanna i känslan. Jag vill börja skriva igen men jag känner obehag vid tangentbordet, det svider till i tårkanalerna och magen vrider sig. Jag har länge haft en vilja att göra mig förstådd. Jag tänkte försöka börja göra det nu.
I juni 2015 fick jag efter en dryg månads tvångsvård diagnosen Bipolär sjukdom typ 1. Detta föranleddes av ett långt maniskt skov, vanföreställningar och psykos. Halvårslång, avgrundsdjup depression i självisolering blev följden.
Ovan; solovandring i Norge 2016.
På vårkanten 2016 fick jag nya krafter och lämnade Stockholm direkt. Jag ensamvandrade 90 mil från Trondheim till Sandefjord. För att öka fart och tempo en smula hämtade jag min cykel i Stockholm och tog en tur till kontinenten via Jyllands vackra västkust. Det dröjde tyvärr inte många veckor innan jag återigen insjuknande i ett maniskt skov och psykos.
Nedan; lätt vilsen i norra Tyskland.
Min familj lyckades locka hem sin oberäkneliga son och senhösten 2016 var jag än en gång inlagd med tvång. Efter flera veckors allt mer frivillig vård och en effektiv elbehandling (ECT) satt jag ganska snart på måttligt meningsfulla möten kring Stureplan. Mjukisbyxor, oxjärpar och vattenfärger blev till kostym, råbiff och powerpointpresentationer.
Det har varit en rymdresa. Eller flera egentligen. Jag har känt alldeles för mycket och sedan absolut ingenting. Min hjärna har överproducerat serotonin och sedan har det tagit slut. Min världsuppfattning har i perioder blivit skev, jag har haft väldigt fel men ibland kanske också rätt. Jag har aldrig varit så ensam, stressad och vilsen. Jag testade intensivt sociala gränser, försökte koka ner men kokade över. Jag jagade nya insikter och annorlunda utsikter i en tät osäker dimma.
Jag mår bättre nu, jag mår nog bra nu. Det är mer än fem år sedan jag först blev sjuk. Det har gått över tre år sedan jag blev utskriven. Livet flyter på men det tar tid att hämta sig. Tanken på att dela med mig av detta är obekväm. Det är känslosamt och många olika tankespår kolliderar. Jag är osäker på mig själv för att jag har varit ur spel. Jag tappade riktning och kontroll. Jag valde flykt och tog avstånd, jag stängde ner och kopplade ur. Suddiga raketpsykoser och mörk depression har resulterat i sämre relationer till människor i min omgivning. Tidigare kollegor, familjevänner och kompisar – det är många relationer som jag saknar något oerhört.
Nedan; solig dag på Ramsvikslandet i oktober 2020.
Det finns en liten skara som varit med från en tidig början på denna sedan flera år döda blogg. Jag har berättat för dem om en rad olika resor, äventyr och upplevelser. Att insjukna i mani och psykos är också en form av färd; färgsprakande initialt, därefter allt mer svart. Det där grumliga som smyger sig på en ovetande och allt mer upprymd hjärna. Jag skulle inte vilja vara utan erfarenheterna av traumat. Jag vill aldrig någonsin bli sjuk igen, aldrig mer vill jag äta oxjärpar.
Erik
Gripande och lite ledsamt att läsa att du haft det så tufft men samtidigt väldigt glädjande och fint att läsa detta inlägg, även om det är från 2020.
Jag brukar kika in på TheEscApe iaf någon gång per år och är väldigt glad att se att den är upp igen! Så inspirerande att läsa dina inlägg.
En fråga, om du känner för att dela med dig av det alltså. Har du på något sätt ändrat saker i ditt liv för att hålla dig borta från det dåliga? Stort grattis till faderskapet!