Från smogtäckt industrilandskap till molninsvept höghöjdsgrönska. På min cykels lägsta växel har jag genomfört en långsam och plågsam stigning och jag andas återigen tunnare, och renare, luft. Leshan, som jag lämnade för tre dagar sedan, ligger 300 meter ovan havsnivå och på dagens högsta pass var ytterligare en nolla adderad på min altitudmätare. Nära 20 sadeltimmar på slingriga, tomma och blötleriga grusvägar tog det mig att nå 3 kilometers höjd. Jag finns i sammanfattande stund i staden Meigu i södra Sichuan, 250 kilometer från min senast uppdaterade position, Leshan. Det är kyligt och regnet öser ner utanför fönstret när jag nu kvickt tänkte delge några rader.
I söndags lämnade jag mina vänner Yza och Simon i Leshan och satte fart mot bergen. Efter tre dagars vila i Chengdu och en dag i Leshan var det trögstartat. Den dåliga luften på lägre höjd i kombination med en tropisk fuktighet och hetta som jag inte upplevt på länge gjorde kroppen trött och seg. Då den delvis dimmiga men framförallt förorenade luften gjorde sikten dålig kom bergen som en käftsmäll från ingenstans. Jag tog frekventa pauser men fin och jämn asfalt lindrade stigningen. När arbetsdagen började lida mot sitt slut hade jag nått 1500 meter ovan det salta men bitterljuvt nog tog skulle vägen hinna ta mig ner 1000 höjdmeter innan det var dags att parkera. I staden E’bian, efter totalt cirka tio mils framfart, hittade jag tak över huvudet hos en vänlig kinesisk cyklist jag träffat längs vägen.
Igår tillbringades dagen i konstant uppförsbacke. En bit utanför E’bian började det komma allt fler fläckar av grus i asfalten men för det mesta kunde jag rulla jämnt. Omgivningarna var fantastiskt vackra med gröna växter i överflöd och en flod med alldeles turkost vatten. Vägen hade till största del en human lutning. Under eftermiddagen tilltog duggregnet och min bekväma sida önskade tak och inte tältduk. I ett litet bondesamhälle frågade jag precis innan mörkret skulle lägga sig om jag möjligtvis kunde övernatta. I ett torrt men smutsigt garage hittade jag ett hörn där jag kunde placera min luftmadrass. Middagen, min medhavda nudelsoppa, intogs intill öppen eld på det jordtrampade golvet i vardagsrummet.
Efter vilonatt frustade jag vid 9-tiden återigen i den eviga uppförsbacken. Vägen lämnade floden jag följt och U-svängarna blev allt fler. Jag nådde en nationalpark där det finns både leoparder och jättepandor. De ståtliga och mosstäckta träden stod tätt, den tjocka dimman gjorde landskapet mystiskt och spännande och förutom vattenfall och fågelläten var det tyst. Då vägen var sanslöst brant och dessutom full av stenar, lera och vattensamlingar blev jag tvungen att leda mitt ekipage i fem kilometer. Först vid 14, efter fem timmars slit men fattiga 12 kilometers förflyttning, hade jag nått 2.900 meters höjd och det vände äntligen nedåt. Lervällingen fortsatte i ytterligare två mil men strax utanför nationalparken blev underlaget bättre och jag kunde förbättra dagsetappens snittfart. 65 kilometer hann mätaren nå innan jag utmattad rullade in i staden Meigu där jag alltså hittat säng för natten.
Imorgon fortsätter trampandet mot Sydostasien och Laos. 1400 kilometer måste trampas på 14 dagar för att hinna ut ur Kina på giltigt visum. Inte kan det väl vara lika kul att bli utvisad från Kina som från Turkmenistan? I vanlig ordning avslutar jag med lite internreklam; genom att klicka här gillar du THE ESCAPE på Facebook, klickar du här kan du bidra med en slant till det fältprojekt på PNG jag cyklar för och klickar du här kan du bläddra dig igenom ett arkiv med tusentals inspirerande resebilder.
/Erik