MORE MUD AND RAIN

Asia, China, Stockholm - Singapore

Jag bökar vidare genom södra Sichuan och finns i staden Liangshan efter två dagar och 170 slitiga kilometer från Meigu. Det kuperade landskapet, ihållande regnet och den usla vägkvalitén gör min framfart långsam. Solen har inte visat sig på snart två veckor och huden under mitt armbandsur står inte längre i skarp kontrast till min överarm. Nederbörden är sällan kraftig men i princip konstant. Jag börjar misstänka att den oavbrutna kinesiska vattentortyren är en regnperiod som jag inte skulle stöta på förrän i Sydoastasien. Nedan följer en kort återberättelse och reflektion från de senaste dygnen.

Igår inleddes dagen med fyra mil nedförsbacke på relativt jämn asfalt. Efter lunchstopp bar det av uppåt och en ny lerfest inleddes. Jag trampade och ledde mitt ekipage i lervälling och löst grus, genom stora vattensamlingar och över hala stenar. Grävskopor, lastbilar och vägarbetare syntes var och varannan kilometer där bergssidor rasat ner över vägen. I byn Zhaojue, efter blygsamma 70 kilometer, gav jag upp dagsetappen. I morse kom jag iväg vid 8 tiden för att försöka hinna 100 kilometer till Liangshan. Hålen i vägen blev lyckligtvis färre men en stigning från 1.800 meter till 3.100 meter höll nere min hastighet. Först vid 15 tiden övergick uppför till nedför och med hjälp av tyngdlagen kunde jag susa hela vägen in till Liangshan som jag nådde i kvällningen.

De senaste 17 milen tog mig genom ett av de fattigaste och minst gästvänliga områden jag sett och upplevt på resan från Sverige. Innan jag lämnade Meigu träffade jag Wanda, en amerikansk volontärarbetare, som berättade att bönderna i distriktet haft en oerhört dålig skörd på grund av ovanligt mycket nederbörd. Hon varnade mig för att cykla sträckan för att många invånare i byarna tagit till droger och alkohol. Jag lät mig inte skrämmas men det skulle visa sig att det fanns en del substans i hennes varning. I vanlig ordning hälsade och vinkade jag till lokalbefolkning längs vägen men bemötandet var svalt, ointresserat och flera gånger hånfullt. När jag stannade till vid affärer och små restauranger samlades folk runt mig och cykeln. Vissa glodde utan att röra en min, andra pekade och skrattade. Jag såg, precis som Wanda flaggat för, väldigt mycket onyktra människor. Jag upplevde lyckligtvis aldrig någon situation som hotfull även om känslan emellanåt inte var behaglig. Givetvis fanns det vissa människor som visade värme och glädje i bemötandet men i det stora hela upplevde jag sträckan från Meigu som en lite sorglig och olustig del av färden i Kina.

14.490 KILOMETERS!

Inte sedan Urumqi i Xinjiang har jag delat med mig av en färdvägsöverblick. Det är hög tid. Kartan nedan visar min rutt i Kina. Drygt 4000 kilometer genom provinserna Xinjiang, Gansu, Qinghai och Sichuan. Om några dagar når jag provinsen Yunnan som blir den sista i Kina.

Nedan ses min färd över två kontinenter genom 14 länder. Jag börjar närma mig 15.000 kilometer.

Jag fortsätter imorgon söderut. Av min förhandsstudier bör vägen hålla bättre kvalité än de senaste dagarna men däremot verkar inte regnet vilja göra något uppehåll.

/THE MONSOON ESCAPE

Comments

Featured posts