RUSHING OUT OF CHINA

Asia, China, Laos, Stockholm - Singapore

Lata dagar och en bekväm tillvaro i Luang Prabang har fördröjt uppdaterande poster från den senaste veckan i Kina och Laos. Här följer den första delen om färden från Mojiang till gränsstaden Mohanzhen.

Slutspurten i Kina inleddes från Mojiang den 6/10. Monsunregn öste ner och i full regnmundering satte jag efter fruktfrukost fart söderut. Som många gånger tidigare i Kina följde jag en mindre väg intill en flerfilig motorväg. Efter några kilometer repriserades ett annat inslag som varit genomgående i Kina och vägen började återigen luta åt fel håll. Då jag var under tidspress valde jag att överge den lilla landsvägen och ge mig ut på motorvägen som alltid har en mer skonsam lutning, ofta tunnlar istället för slingrande bergspass och en allmänt rakare gång som skulle spara min värdefulla tid. Vid påfarter till motorvägar i Kina har de alltid kontrollstationer och bommar. Det är olagligt att cykla på motorväg och för att ta sig upp på motorvägen behöver man ta sig förbi spärrvakter. Jag tog fart och rundade bommen samtidigt som vakterna kom springades ut från sina spärrbås. Deras vilda gestikuleringar och rop besvarade jag med att förvånat vinka tillbaka. På samma vis har jag gjort flera gånger tidigare, då utan påföljder eller problem. Denna gång skulle jag dock få tillbaka för mina brottsliga handlingar och efter ett tiotal kilometer sladdade en polisbil in framför mig. De initialt aggressiva och arga polismännen skulle ta med mig och ekipage tillbaka till polisstationen i Mojiang. Jag förklarade att jag inte hade tid och efter en variation av historier, ursäkter och bortförklaringar föll blåskjortorna för min charm. Succé blev det när jag pockade på deras uppmärksamhet, simulerade en kickstart på cykeln och gav ifrån mig motorljud. Mina nyblivna vänner gav mig skjuts till nästa avfart och jag var åter tillbaka på den lilla landsvägen. Mitt straff blev trots allt kännbart då den mil jag hade trampat på motorvägen var i uppförsbacke, jag fanns på 1.800 meters höjd när poliserna avbröt min framfart och det vara bara några hundra meter till toppen där en belönande nedförsbacke väntade. Nu fick jag istället skjuts i den femton kilometer långa nedförsbacken och i påföljande uppförsbacke fick jag börja tugga igen. Regnet gjorde få uppehåll. I ett 20-tal kilometer plaskade jag genom vattenpölar för att vid 14-tiden tanka upp med hjälp av pinnar. Eftermiddagen gav ytterligare 40 kilometer i loggboken och vid 18 tiden avslutades arbetsdagen. Jag vinkade in första lämpliga bil och fick skjuts till staden Puer där jag hittade övernattning*.

Den 7/10 inleddes i motordrivet fordon*. Jag cykelliftade 50 kilometer och placerades i staden Jinghong. I två timmar svettades jag i uppförsbacke innan jag nådde ett vägsäl. Som så ofta annars kunde jag inte begripa skyltning, jag frågade mig fram och dirigerades till vänster. I fem kilometer rullade jag i skön nedförsbacke när förvirring och osäkerhet slog mig. Jag frågade ytterligare några kineser längs vägen och till min frustration pekades det nu tillbaka mot det håll jag kom ifrån. Efter vad som blev en tio kilometer lång sidotur kom jag till slut in på väg 213, som skulle leda mig till gränsen. Vägen slingrade sig i vackra landskap, över otaliga broar och genom tunnlar. Som jag tidigare rapporterat om var min tillvaro de sista veckorna i Kina nederbördsrik. Min sista kväll i det kontinentstora landet blev dock fri från grå moln och jag bjöds på ett fint solnedgångsrull som lockade fram en återblick av den 5.400 kilometer långa färden genom fem makalöst vackra och kontrastrika provinser. Hypnotiserad av stunden fortsatte framfarten in i mörkret och inte förrän 21-tiden nådde jag staden Menglunzhen där jag hittade billig hotellsäng.

*När jag lämnade Mojiang återstod fyra dagar på mitt visum och 400 kilometer asfalt. Jag hade kunnat hinna ut ur Kina i tid men att sakna marginal kändes inte optimalt. Det hade precis varit högtider i Kina och jag hade hört rykten om att gränsen eventuellt kunde vara stängd vissa dagar. Jag var dessutom osäker på om man fortfarande kunde få visum till Laos vid ankomst landvägen. Både Visum Direkt och en handfull forum på nätet rådde resenärer att söka visum på förhand. Då jag passerade samma gräns för några år sedan på min väg från Kunming till Vientiane och att det då hade gått problemfritt med ankomstvisum valde jag att ignorera råd och pinna på mot gränsen utan visum. På grund av viss tveksamhet tog jag dock beslutet att nå gränsen en dag tidigare än initialt planerat för att skaffa mig lite tidsutrymme. Detta innebar att jag blev tvungen att kombinera benkraft med tumkraft och korrigera min position något. Sammanlagt trampades 31 av de avslutande 40 milen i Kina.

Påföljande morgon blev tidig och i morgondis fortsatte tempoloppet ut ur Kina. Drygt 100 kilometer återstod i fortsatt kuperat landskap men vänliga vindar och delmålsmotivation gjorde att jag höll god fart. Redan vid lunchtid nådde jag gränsstaden Mohanzhen och en stor paradgata dekorerad med hundratals rödgula flaggor på sidorna. Jag bromsade in på den fordonstomma vägen och ställde mig i mitten. Med två gåshudsarmar sträckta mot skyn vrålade jag ut min glädje.

Från gränsstaden Mohanzhen fortsatte äventyret i ytterligare 300 kilometer till Luang Prabang i Laos. Mer om dessa dagar i separat post inom kort. Vill du att jag ska påminna dig om uppdateringar på THE ESCAPE - gilla på Facebook!

/Erik

Comments

Featured posts