Semestern lider mot sitt slut. Ikväll tar ett par jetmotorer mig tillbaka till den intensiva mångmiljonstaden Tehran. Jag klottrar ner lite bläck i blocket från en plats i skuggan ett stenkast från det vykortsturkosa havet. Bortsett från huden under mitt armbandsur och mina mer privata delar har de flesta ytor på kroppen fått sig en ordentlig laddning D-vitamin de senaste dagarna. Lugna och sömniga stunder på vit sand vid havet har fört tankarna till en tillvaro i den Sydostasiatiska övärlden med min flickvän, vilket är planlagt när jag är klar med min lilla cykeltur om något halvår.

I första hand tog jag mig till ön Kish i den Persiska Gulfen för att dyka och inte för att lapa sol. Under mina fyra dagar har jag bara krängt på våtdräkten vid ett tillfälle. Dykplatsen hette ”Big Coral” (enligt dykcentret den bästa på Kish) vilket är oerhört missledande då korallerna var små och till stor del döda. Många har talat med stor optimism kring marinlivet på Kish men tyvärr har de nog inte haft så mycket att jämföra med. Det fattiga livet under ytan, som jag utforskat både med tuber och genom snorklingsutflykter på egen hand, har varit en besvikelse. Mina förväntningar var tyvärr för höga och jag är sedan tidigare bortskämd med fantastisk dykning.

Höjdpunkterna på Kish blev istället ovan ytan. Igår återgick jag till vardagen då jag hyrde cykel och trampade runt ön. Bortsett från en bitvis olidlig hetta på nära 40 grader var dagen härlig och jag växlade ett lugnt tempo på sadeln med badstopp på fina stränder. Mitt boendeval har varit givande och gett spännande möten. Kish är ön rika Iranier reser till för sol och bad. De stora hotellkomplexen är dyra och osmakliga. Mitt härbärge har istället varit billiga ”Farabi Hotel” som jag delat med hundratals gästarbetare från Dubai som är på Kish för att förnya visum. Indier, Pakistanier och Filippinare spenderar allt från ett par dagar till flera månader på Kish för att få nya tillstånd och papper för att få jobba som byggjobbare, chaufförer eller butiksbiträden i den artificiella staden på andra sidan Persiska Gulfen. Jag har delat rum med fyra Filippinare som berättat om det ofta tuffa livet som arbetare i Dubai. I flera fall vittnade de om att många behandlas illa, har risiga avtal och arbetsförhållanden.

Jag har också fått se en lite mörkare sida av Iran då dessa gästarbetare inte behandlas särskilt väl av myndigheter och polis under deras visumväntan. Hotellet, som är statligt ägt, har vakter som ska se till att alla följer de islamiska lagarna till punkt och pricka. Vakterna ska hålla isär kvinnor och män och se till att alla klär sig ordentligt i den tryckande ökenhettan. Deras pass tas ifrån dem, de tillåts inte tala med lokalbefolkning eller turister och attityden mot dem är ofta otrevlig. I Iran har jag som svensk tagits emot med öppna armar och enorm värme. Det gäller inte alla, speciellt inte på Kish.

Senare ikväll är jag alltså åter på fastlandet. Imorgon hoppas jag få mitt Uzbekistanska visum i passet och på tisdag är min förhoppning att börja rulla mot Mashhad i nordöstra Iran. Jag saknar min cykel.

/E