DAY 365 – 374

För något mer än en vecka sedan lämnade jag Singapore för Denpasar på Bali. Nicole som behöver hålla sig nära kvalitativ sjukvård för att lägga om det sår hon fått efter kallbrandsoperation i Kuala Lumpur, blev kvar i Singapore. Vi tog farväl den 19/2 och lyckades därmed få till en oplanerad och oväntad repris på årsdagen av ett något mer känsloladdat farväl när jag vinglade iväg från Bromma på cykel. Detta år dröjer det med säkerhet inte lika länge tills vi ses. Jag bytte krullig flickvän mot hårig kompis och på icke utsatt tid mötte min tankspridda men härliga vän Rustan på flygplatsen i Denpasar. Fem dagar med flyktbekanta Rustan Curman och hans kompanjoner Karl och Jonas väntade.

ROADTRIP, DIVING AND VOLCANO ADVENTURES ON BALI

Efter två inledande dagar i Canggu i närheten av surffavoriten Echo Beach hyrde vi en minibuss av gav oss iväg för några dagar av rörelse. På slingriga bergsvägar tog vi oss från söder till norr och följde fin kustlinje till dykorten Tulamben på nordöstra Bali. Efter flera timmar i bilen slängde vi oss i havet och snorklade ovan färgrikt korallrev som stod i skarp kontrast till den svarta vulkansanden. Följande dag stod djupare vatten på agendan. Utanför Tulamben ligger vraket USAT Liberty på ett behagligt och dykvänligt djup för nybörjare. Rustan, Jonas och Karl är ännu inte certifierade men gjorde två testdyk för att få möjlighet att utforska vraket och dess rev. De fick alla tre en otrolig första upplevelse under ytan då vattnet bjöd på klar sikt och vraket på ett överflöd av liv. På kvällen intogs kalla på hotellbalkongen och konversationen om udda fiskar och häftiga kräftdjur gick varm.

Ovan till höger; Juvenile Scorpionfish.

Ovan till vänster; Leaf Scorpionfish.

När vi vaknade påföljande morgon skulle vi inte få nattsömn på nästan 40 timmar. I vår minibuss slirade vi iväg från Tulamben och gav oss upp mot disiga bergstrakter intill vulkanen Agung. I byn Besakih spontanbeslutade vi oss för att bestiga den 3.100 meter höga vulkanen men på grund av den molntäta och nederbördsrika säsongen skulle vi ha mest fördelaktiga utsiktsodds om vi inledde vår marsch mot toppen vid midnatt. För att fördriva tiden tog vi oss till vulkansjön Batur där vi intog eftermiddagslunch och placerade oss själva i varma källor för att ladda batterier inför nattens utmaning. Vi handlade energireserver och halvsov sedan obekvämt i vår minibuss någon timme innan vi med ficklampor och guide gav oss iväg i regn och mörker mot toppen av 3,1 kilometer höga Gunung Agung.

Ovan till vänster; 3.100 meter höga Mt. Agung sett från startpunkt. Vi följde bergskammen i vänster bildkant. Till höger; Erik, Kalle, Rustan och Jonas.

Från vår startpunkt kunde vi i mörkret skymta det väldiga bergsmassiv som låg framför oss. Vi följde smala stigar med löst grus som gjorde stigningen komplicerad och utmanande. Med en surrealistisk känsla gick vi på led och med hjälp av ljuset från våra ficklampor kunde vi noggrant placera fot framför fot. Ett åskoväder och kraftiga blixtar lyste emellanåt upp landskapets siluett på ett mäktigt vis. Efter ett par timmars klättring kunde vi i en liten skogsöppning vända oss om och blicka ner mot södra Bali och välupplysta områden kring Kuta och Denpasar. Det tog oss sammanlagt sex timmar att nå toppområden och huttrandes klämde vi ihop oss i en liten grotta och inväntade den efterlängtade soluppgången och våra avslutande steg mot toppen. Med rätta förutsättningar väntade vyer över hela Bali och Java. Det hade börjat blåsa kraftigt, det regnade lätt och en tät dimma hade dessvärre dragit in vilket gjorde att vi inte såg mer än ett tjugotal meter framför oss. Vi tog oss till 2.900 meter men på grund av förutsättningarna blev vi tvungna att återvända till skyddet av vår grotta där vi i nästan en timme väntade på barmhärtiga vädergudar utan resultat. Vid halv åtta tvingades vi vända på skodon och började slira nedåt, utan utsiktsbelöning. Nedför är värre än uppför och svordomarna haglade till följd av skakiga ben, vurpor och ömmande fötter. Vår tillbakafärd tog oss 4,5 timme vilket sammanlagt gjorde vulkanpromenaden 10,5 timme lång.

Utslagna nådde vi vår minibuss som jag med ögonlock tunga som bly styrde till en pizzeria i staden Ubud. Vi gick loss som om det inte fanns en morgondag för att sedan göra ett avslutande ryck tillbaka till lägenhetshotell i Canggu. Då det var min sista kväll tvingade vi oss själva (efter en skön eftermiddagssiesta) till en restaurang vid Echo Beach för en avslutande gemensam måltid. Utsiktsbekymmer på Gunung Agung till trots var sällskapet nöjda med de senaste dagarnas äventyr. För egen del var det i vanlig ordning kul att återse min vän Rustan och tillsammans med Jonas och Kalle hade vi lysande dagar tillsammans.

A BREAK IN MOTION

Den 25/2 lämnade jag Bali och jag finns nu i Labuan Bajo på Flores efter en kort flygfärd från Denpasar. Labuan Bajo är utgångspunkt för dykning i nationalparken Komodo och kommer de närmsta sju veckorna vara mitt hem då jag planerar att dykutbilda mig med kurserna Rescue och Dive Master. I Labuan Bajo har jag träffat Nick och Elitza som jag träffade under min cykelresa över Nordamerika för några år sedan. Nick och Elitza har tillbringat de senaste tre åren i Sydostasien och arbetar som instruktörer på dykcentret Dive Komodo där även jag kommer att hålla till.

Nicole, har Singapore som bas de närmsta veckorna, men har för någon dag sedan gett sig ut på egna äventyr i form av en långhelg i Tokyo tillsammans med sin vän Katarina. Jag misstänker att man kan se det som att hon börjar återhämta sig från kallbrandsmisären. Det har gått en dryg vecka sedan jag fick de fruktansvärda nyheterna om mina vänner Pete och Mary och jag finner det fortsatt svårt att realisera och acceptera att de lämnat vägarna för evigt. Odödliga vänner i rörelse, ta hand om er.

/Erik