Efter dubbelt semesterfirande på Koh Tao och Koh Lanta i Thailand har jag genom fem sadeldagar återigen fått upp hastighet. Drygt 540 kilometer har tillryggalagts sedan avfärd från Ao Nang och tidigare idag stämplades jag in i Malaysia. I författande stund stund finns jag i Kota Bharu på den nordöstra delen av den Malaysiska halvön.

Regnet piskade ner men benen var pigga när jag lämnade Ao Nang för fem dagar sedan. Inledningen på upptakten av den avslutande sträckan blev allt annat än optimal när min cykelkedja plötsligt låg i fyra delar i en vattenpöl intill mig. Jag fällde ner ögonlocken och tog en handfull djupa andetag innan jag placerade motiverande tobak under läppen och började leda mitt ekipage mot närmsta verkstad. Det tog inte mer än tio minuter att lokalisera den strategiskt placerade cykelbutiken och efter någon timme var jag åter på den blöta asfalten. Mörkret kom kvickt och min inledande dag tog mig inte längre än till Nuea Khlong, några mil utanför Ao Nang. Påföljande dag gav 110 kilometer, den efter det 140 och igår nådde jag än en gång Thailands östra kust efter min semestertur till Krabi i sydvästra Thailand. I drygt fem mil följde vägen hav och strand på önskvärt och exemplariskt vis och jag kunde njuta av några timmars sandhäng. Med min tvåhjuling parkerad i skuggan rusade jag ut i vågorna för att svalka kroppen i den fuktiga hettan. På kvällen hittade jag härbärge i staden Pattani och med ekande tom mage var det upplagt för nattmarknadsfest. Det blev en helkväll utan hämningar innehållandes grillade spett i delikata former, kryddiga nudelrätter, färska fruktjuicer och pannkakor med banan och choklad. Idag fortsatte färden mot staden Narathiwat där jag ämnade övernatta men tack vare oplanerat fusk (läs bildtext nedan) nådde jag Narathiwat redan tidig eftermiddag och kunde istället sikta in mig på landbyte. Vid 16 tiden tog en rostigt daterad färja mig och cykel över den lilla flod som markerade gräns mellan Thailand och Malaysia. När jag stämplats in i nation 17 cyklade jag 25 kilometer till halvstora staden Kota Bharu där jag alltså finns för stunden.

Ovan till vänster; Sydöstra Thailand är ett område i religionsrelaterad konflikt och vägarna bevakas av tungt beväpnad militär. På förhand har jag blivit varnad från flera håll så när militären idag stannade och insisterade på att ge mig skjuts genom den värst drabbade vägsträckan var jag inte svårövertygad. I drygt 3 mil satt jag bekvämt och lyssnade nyfiket till militärens version av konflikten. Ironiskt nog är den sydöstra delen av Thailand det område av landet där jag blivit vänligast bemött och längs vägarna har många vinkat och ropat.

Ovan till vänster; Så kan det gå om man jagar en galen cyklist.

Färden söder om Vientiane i Laos har känts mer som transport än resa och likheterna med ett grusvägsäventyr i Centralasien är minst sagt få. De enformiga omgivningarna har tvingat mig till repetitiva rapporter och även i dessa rader måste jag upprepa mig själv och vittna om ett skrämmande trasigt ekosystem med en kraftig avsaknad av orörd skog. De monotona landskapen och den transportliknande färden gör mig fattigare på spännande flyktmaterial men samtidigt vill jag uttrycka att jag trivs med upploppstillvaron. Skyskraporna i Singapore kommer allt närmre och min dopaminproduktion går på högvarv. Tillverkningen sker i överflöd och med frekventa tillbakablickar på ett äventyr av klass utsöndras aptitretare som ger rysningar från keps till skosulor. Jag kan inte förstå att jag snart är framme.

Imorgon fortsätter jag söderut längs med den östra kusten på den Malaysiska halvön. Den 19:e februari lämnade jag Stockholm och sedan dess har jag cyklat 18.189 kilometer. Till Merlion Park i Singapore återstår drygt 80 mil.

/Erik