THE GREATEST WELCOME

När jag nu försöker samla intrycken från mina första tre dagar i Iran sitter jag under vinrankor i en grön och frodig trädgård hos min värdfamilj i Tabriz. För att få ner vettigt bläck i mitt block brukar det krävas en fuktig snus eller en lager men för tillfället får jag nöja mig med en kall alkoholfri maltdryck. Det är fyra dagar sedan jag uppdaterade THE ESCAPE från Dogubayazit i Turkiet. Fyra ouppkopplade dagar som bjudit på en karneval av kontraster, udda situationer och spännande möten. Mina förväntningar på Iran har varit höga då många jag talat med vittnat om ett varmt mottagande från många vänliga iranier. Ett varmt mottagande är en kraftig underdrift och ordet gästvänlighet har fått en helt ny dimension och innebörd. Jag känner mig som någon form av frälsare på två hjul och jag har inte upplevt något liknande under mina år i rörelse. Värmen, nyfikenheten och intresset saknar gränser.

Berättelsen börjar i Turkiet och Dogubayazit som jag lämnade i torsdags morse. Jag hade bara 30 kilometer till gränsen och dagdrömmarna fylldes av fina minnen från min dryga månad i Turkiet. Det var en strålande dag och utsikten över berget Ararat var helt makalös. Mitt farväl till Turkiet fick dock ett lite bittert slut på grund av två otrevliga fåraherdar. Jag hade stannat vid vägkanten för att justera min sadel när de två unga männen kom fram. De började riva och slita bland mina packväskor och den ena mannen slog med sin käpp mot ramen på cykeln. Samtidigt som jag sträckte mig efter min ammoniak röt jag till och försökte få dem att ge sig av. De pekade på olika saker som de ville att jag skulle ge dem och blev alltmer högljudda. Jag hoppade upp på cykeln och började trampa därifrån, den ena mannen sprang efter och kastade sin hårda träkäpp på mig. Käppen träffade min ena vad och sidan på cykeln. Det var lockande att stanna och ge tillbaka men jag bet mig i läppen och cyklade vidare. Någon kilometer längre fram får pulsen ytterligare en resa när sju aggressiva hundar rusar upp från diket mot mig. Jag stannar till och i flera minuter står jag halvt omringad av hundar. Jag kastar sten, sprutar ammoniak, skriker och tar bestämda steg mot dem. Ingenting hjälper och hundarna står kvar tills en annan, något vänligare fåraherde, skrämmer bort dem. Med skakiga ben rullade jag de sista kilometrarna till gränsen.

Lika otrevligt händelserikt som mitt farväl av Turkiet var, lika trevligt händelserikt skulle mitt välkomnade till Iran bli. Efter en problemfri gränsövergång rullade jag ner för en lång backe till den iranska gränsstaden Bazargan. Jag växlade pengar på ett bankkontor och skulle sedan äta lunch. En klassiskt knep för att hitta bra mat är en välfylld restaurang. Det myllrade av människor utanför denna restaurang men att alla var svartklädda reflekterade jag inte särskilt över. Det var en ganska lågmäld stämning och tre män i kostym kom fram och hälsade. Det fanns flera lediga bord men de insisterade på att jag skulle sitta vid ett bord där det redan satt fyra andra män. Jag hälsade, slog mig ner, och serverades sedan kyckling, ris och en god sås. Jag åt upp och bad om mer. Människor började lämna lokalen och på andra bord stod det sallad. Jag tog för mig. Med välfylld mage reste jag mig upp och tog fram plånboken för att betala vid kassan. Jag väntade i flera minuter tills en man som talade engelska kom fram och förklarade att jag befann mig på en begravning. Mamman till männen som jag hälsade på när jag kom in hade gått bort och restaurangen var för deras slutna sällskap. Jag skämdes men de sörjandes leenden när jag tackade extra mycket för lunchen intygade att de var glada för svenskt sällskap till bords.

Efter begravningslunchen satte jag fart genom en vacker dalgång dekorerad med rostigt röda berg, träd och buskage i många nyanser av grönt och en fin flod som slingrade sig intill vägen. Det var hett och jag stannade till i skuggan där en man sålde vattenmeloner från flaket på sin lastbil. Jag betalade några kronor för en stor, svalkande och smakrik vattenmelon. Jag cyklade länge och först när det började skymma började jag leta tältplats. Vid en liten restaurang frågade jag om jag fick slå upp mitt tält bakom husknuten. Det gick alldeles utmärkt men först skulle det drickas té. Sällskapet växte och till slut hade det samlats ett tiotal nyfikna iranier kring ett rangligt litet träbord. Efter några minuters konversation hade de uppgraderat mig och jag var välkommen att sova inne i restaurangen när de stängt. Konversationen fortsatte och så även uppgraderingen. Tre bröder som talade hyfsad engelska anslöt och efter en stund bjuder de in mig till deras hem. Jag bjuds på en god hemlagad middag och därefter somnade jag gott på en persisk matta i deras vardagsrum.

Efter frukost hos de vänliga bröderna i byn Marqanlar fortsatte jag österut i ökenliknande landskap. Fredagen bjöd på två frustrerande punkteringar. Innerslangsproblemen till trots hann jag nästan 100 kilometer innan jag slog upp läger vid ett litet vattendrag på en stor slätt några hundra meter från vägen. Efter frystorkat var det för en stund stjärnklart innan ett stort åskoväder drog in. Vinden piskade tältduken och blixtrar och åska höll mig vaken länge.

På lördagsmorgonen tog jag en morgondopp i den lilla floden intill tältet. Frihetskänslan av att sitta och lufttorka samtidigt som solen steg över stäpplandskapet var enorm. Efter grötfrukost började jag slita mot Tabriz. Solen stekte men jag höll bra fart. Efter 300 kilometers gumminötande från Dogubayazit rullade jag igår eftermiddag in i Tabriz. Jag mötte upp en CS kontakt som visade mig runt en stund i staden. Han kunde tyvärr inte husera mig men på ett téhus vi besökte träffade vi Ayoub som insisterade att jag kom till hans familjs hem. Vi rullade tillsammans in cykeln genom portarna till hans stora villa i centrala Tabriz. Gårdagskvällen bjöd på ett stort familjespektakel då det var kvinnans dag i Iran och hela släkten var samlad hos Ayoub och hans fru. Jag blev inkvarterad i källaren och sedan runtvisad och presenterad för ett tjugotal söner, kusiner, bröder och makar. Kvinnorna nickar man lätt mot och ironiskt nog, trots att det var deras dag, fick de slita hårt i köket. Ayoub Bodaghi är framgångsrik företagare i Tabriz och flerfaldig iransk sprintmästare. Han deltog i Montreal OS 1976, tre år innan revolution. Ett nytt intressant möte med en vänlig själ.

Jag är fullkomligt överväldigad över mottagandet i Iran. På vägarna har nästintill varenda bil tutat och ljusblinkat. Lastbilschaufförer som sträcker sig ut genom rutan ropar och viftar, vägarbetare står och hurrar med sina spadar, barn, i dussintal, som jublandes springer efter cykeln och gamla farbröder som vilt gestikulerar om att de vill bjuda på té. Förutom dessa upplevelser från sadeln har vänliga iranier öppnat sina hem, bjudit på fantastiska måltider och välkomnat mig med väldigt öppna armar. Kommande månad blir fantastisk.

/Erik