Jag och Alfons.

De stunder som ar som allra ensamast pa en solo-resa ar de pa det tysta hotellrummet med trakiga vita vaggar och en hard enkelsang.

Jag ar egentligen en ganska sallskapssjuk person och trivs inte med att bo i en liten skolada for mig sjalv. Det som sker, for min del, efter en eller tva dagar utan konstruktivt informationsutbyte ar lite samma sak som for “Alfons” med hans latsas kompis “Mallgan”.

I brist pa annat att gora kan jag tittandes in i badrums-spegeln pa hotell-toaletten stalla en fraga till mig sjalv, besvara den, ifragasatta mitt svar, bli arg for att jag ifragasatt svaret for att sedan inse att jag ar dum i huvudet och avslutningsvis sla till mig sjalv.

Jag har aven borjat prata med maten vilket kanske later konstigt men faktum ar att en “Tom Kah Gai” ibland ar ett utmarkt bollplank nar stolen mitt emot gapar tom.

Aterigen de tva rosterna i huvudet;

– Kanske skulle du ha lite mer koriander!??

– Nej det ar tillrackligt redan!

– Uhh, den har basilikan ar jag inte sa saker pa!

– Peta bort den da, idiot!

Allt som oftast – som tur ar – haller sig Alfons-fasonerna sig i bakgrunden och vanliga tankar haller hjarnan upptagen. Jag tror dock att man tanker mer och intensivare nar man inte har nagon att prata om de meningslosa sakerna med.

Hemma hade jag med ett “all-you-can-call” abonnemang fa stunders tystnad under min vakna tid. Det var inte ovanligt att jag efter en arbetsdag med 4-5 timmar pa telefonen satt pa tunnelbanan och slo-ringde kompisar for att doda 20 min.

Utan mobilen och det fysiska sallskapet blickas det bade bakat och framat uppe i pannloben. Jag ser tillbaka pa familj, vanner, jobb, skoltid och alla resor. Samma saker ser jag fram emot.

I forrgar horde jag min lill-brorsas rost over luren for forsta gangen pa 5 manader.

Att ha ogonblicket nar han tillsammans med tva andra vinterbleka foraldrar kliver ut i vanthallen pa Singapore’s flygplats framfor mig ger mig ett lugn och en gladje som tranger undan alla andra konstiga tankar.