En rapport med något nedtonad optimism kommer här. I skrivande stund finns inget att klaga över men när jag ser tillbaka på de två senaste dagarna måste jag konstatera att de varit ganska motiga. Min redogörelse börjar på måndagsmorgonen. I lugn och ro trampade jag iväg från hotellet vid gränsen mellan Bulgarien och Turkiet. Efter ett par hundra meter får kalla och sömniga ben en rejäl väckarklocka då tre stora hundar gav sig efter mig och min cykel. I en lång och seg uppförsbacke försökte jag febrilt skruva av locket på min flaska ammoniak och skrek högt samtidigt som hundarna, skällde, morrade och högg efter packväskor och hälar. Efter en dryg kilometer kroknade de pälsfattiga kräken och jag kunde utmattad stanna vid vägkanten för att lugna skakiga ben och sänka pulsen en smula. Jag lutar cykeln mot en stolpe, kliver av och sätter foten en halvmeter från något som väser och prasslar i det torra gräset. Pulsen får sig ytterligare en resa när jag inser att jag står alarmerande nära en skallerorm. Både ben och armar får obehagsspasmer. I storstadslivet sägs en dubbel espresso ge en rivstart på dagen - testa ilskna hundar och en giftorm så kommer kaffet att kännas som ett sömnpiller.

När jag till slut kom till ro på sadeln bjöds det på motvind och rullande kullar vilket är en plågsam kombination. I sju timmar cyklade jag upp och ner för de halvhöga kullarna och det gick lika långsamt ner som upp. Min snittfart låg kring 7-8 kilometer i timmen och när solen började gå ner var jag fortfarande två mil från staden Babaeski där soffa väntade. Med hjälp av tumme och leende fick cykeln placeras på ett lastbilsflak och jag lyckades trots den korta sträckan somna i framsätet - efter tio dagar i sträck på cykeln skriker varenda liten muskelfiber efter vila.

Idag fortsatte kampen mot kullarna men tacksamt nog hade vinden avtagit och det gick lättare. Dagens etapp från Babaeski till Silivri var 120 kilometer och vid 17 tiden blev jag belönad för mitt slit. Efter 500 meter uppförsbacke i ytterligare en rullande kulle fick de gröna fälten och den ljusblå himlen sällskap av en stor mörkblå vattenmassa som lockade fram ett skönt glädjerus. Marmarasjön! Trots lite slitsamma dagar har jag lagt 210 kilometer bakom mig och nu positionerat mig fem mil från Istanbul. Imorgon följer jag Marmarasjöns strandlinje hela vägen in till den intensiva mångmiljonstaden där hela tio dagar ska tillbringas utan ett enda tramptag.

/THE ESCAPE