Jag spenderar midsommarafton på en irländsk pub i Tahskent och jobbar ikapp för att mina digitala vänner på distans ska hänga med i äventyrssvängarna. Min tredagarsetapp mellan Bukhara och Samarkand har inte behandlats i text och bild på THE ESCAPE. Den 16/6 lämnade jag Bukhara och därefter bjöds det på tre trögtrampade dagar och 250 kilometers gumminötande till sidenvägsklassiskern Samarkand som jag nådde den 18/6.

Då det verkar som att jag hamnat i något form av vindmönster som envisas med att konstant sänka min hastighet blev även dagarna från Bukhara slitsamma. Efter totalt tio dagars motvind minns jag knappt hur medvind känns. Om jag vänder på det hela för att se det med en positiv mental inställning kan jag konstatera att vinden fläktar skönt och jag slipper svetta pannan i den 45 gradiga hettan. Landskapen under etappen var fortsatt platta men till skillnad från Turkmenistan var vyerna grönare och sanddynorna frånvarande. Jag cyklade intill guldgula vetefält och fruktodlingar med mogna körsbär, persikor, äpplen, aprikoser och druvor. Fruktodlingarna fungerade som utmärka energidepåer och emellanåt gjorde jag räder ut bland fruktträden för att palla närodlat.

När jag lämnade Iran och begav mig in i de gamla sovjetstaterna i Centralasien var jag av den förutfattade meningen att mottagandet skulle svalna en smula. De vänliga människorna som befolkar landsbygden i Turkmenistan och Uzbekistan har motbevisat denna tes och gästvänligheten är fortsatt makalös. Båda mina övernattningar längs vägen till Samarkand blev hos bönder som både erbjöd sovplats och serverade goda middagar. Då jag lämnade mina belgiska kamrater i Bukhara och återigen cyklade ensam fanns det ingen som längre förevigade mig på cykeln. Porträtten med hjälp av teleskoparmen uteblev och ni får hålla tillgodo med pixlar på min omgivning.

/THE MIDSUMMER ESCAPE