I det oändliga kinesiska sandhavet fortsätter jag idissla asfalt. Tidigt igår lämnade jag staden Xingxingxia som markerar gränsen mellan provinserna Xinjiang och Gansu och med en något ömmare kropp befinner jag mig nu i mitt mobila hotell 250 kilometer längre österut, utanför byn Qiaowan. De två senaste dagarna har alltså givit 25 nya mil trots att motvinden varit beständig. Tio oavbrutna dagar på sadeln har det blivit sedan Urumqi och mina fibrer börjar bli slitna. I ytterligare några dagar planerar jag att trotsa mina benmusklers viloönskan då jag är mätt på ökenvyer och hungrig på bergslandskap. Redan imorgon, om allt flyter på som det ska, når jag högre höjder och mer iögonfallande landskap.
På kartan ovan ses min färdväg i Kina. Notera hur det kuperade landskapet, strax söder om min aktuella position, kommer allt närmre. Jag längtar!
Gårdagen bjöd på en lång dag och 160 kilometers trampande. När jag efter 10 timmars slit hade staden Anxi i sikte fick jag punktering på bakdäcket. Då solen precis gått ner och myggorna svärmades runt mig ställde jag mig mitt i vägen och halvtvingade en lastbil att stanna för att ge mig lift. Lastbilschauffören som gav mig skjuts var vänlig nog att köra mig till ett hotell och där släpade jag in mitt punkterade ekipage. Till min frustration upprepades historien från Shanshan för någon vecka sedan. Damen i receptionen ringer polisen och nekar mig sedan övernattning. Jag vägrar att acceptera utvisningen från det sunkiga härbärget och efter att jag ställt till med en högljudd scen ringer damen återigen till polisen och signalerar sedan att de kommer att komma till hotellet. Då jag inte ätit mer än nötter och torkad frukt under dagen lämnar jag min cykel och går runt hörnet för att ladda upp med lite nudlar inför mötet med konstaplarna. När jag precis ätit upp mitt matlass ser jag hur polisen kommer farandes med blåljus utanför. Ingen av de överviktiga kinesiska poliserna talade engelska men de hade en telefontolk som förklarade att hotellet jag befann mig på inte att licens att husera utlänningar och att polisen skulle ta mig till ett hotell som var för turister. Då jag vet att priset då givetvis skenar iväg och att jag inte kunde cykla på mitt punkterade däck förklarade jag i min tur, på svordomsrik engelska, att polisen gör det förbannat krångligt att vara turist i Kina och att jag vägrade lämna byggnaden. Två tålamodskrävande timmar och flertalet utskällningar senare gav polisen upp och lät mig stanna på det licenslösa hotellet. Jag vinkade av dem i dörren och fick nycklarna till mitt efterlängtade rum.
Idag inleddes dagen med sovmorgon och ihoplappning av min innerslang. På grund av sen avfärd och en stark motvind gav dagen inte mer än nio mil längs motorvägen G30. Från dagens transportsträcka finns inte mycket nämnvärt förutom att jag passerat 12.000 kilometer vilket givetvis firades med en kall “Tsingtao”. Etttusentvåhundra mil innebär också att jag cyklat lite drygt två tredjedelar av vägen till Singapore.
/THE ESCAPE