OATMEAL MISERY

Livstecken och rapport från okänd position. Jag har fått tak över hjässan hos en vänlig buddistisk bondefamilj någonstans i södra Gansu. Det har regnat mer eller mindre oavbrutet under dagen och jag har nu fått värma strupen med hett té och mina kalla leder framför en vedeldad kamin. Att få skydd av lerväggar från den fuktiga natten känns lyxigt. Sedan Xining och mina senaste rader har det gått fyra dagar och jag rört mig 350 kilometer söderut. Jag är fortsatt kvar på hög höjd och bjuds alltjämt på spektakulära vyer. Vägarna jag följer är belägna på mellan 2000 och 3800 meters höjd och pulsen rusar upp och ned i takt med vägens lutning. Min framfart är fysiskt utmanande men vyerna gör det hela, i vanlig ordning, oerhört belönande. Höjden påverkar även klimatet och höstkänslan blir allt mer tydlig. Luften är krispig och på dalgångarnas lövträd kan man ana färgskiftningar. När jag lämnade Xining skulle det enligt min förhandskalkyl vara lite drygt 100 mil till Chengdu. Vid något tillfälle i labyrinten av berg har jag vikt av åt fel håll vilket inneburit en omväg på 150 kilometer. När jag tidigare idag kom ut på väg G213, som jag ska följa mer eller mindre hela vägen till Chengdu, såg jag en vägskylt som visade att jag hade 840 km kvar till min delmålsstad, trots att jag redan cyklat 350 kilometer.

Det blev en sen start från Xining för fyra dagar sedan och inte förrän 16 tiden rörde sig den kinesiska marken under mitt gummi. Den högintensiva stadstrafiken lugnade sig efter några mil när jag nådde den grusväg som åter skulle ta mig upp i bergen. Lugnet och tystnaden var befriande. Min plan var att hitta lägerplats men dalgången jag följde var tät av små bondesamhällen och jag hittade ingen lämplig avskild yta för mitt tält. Istället frågade jag vid en affär i en av byarna om jag möjligtvis kunde spendera natten. Inte sedan Iran och Centralasien hade jag försökt mig på denna teknik men det fungerade alldeles utmärkt. I byn blev jag kvällens underhållning och barn, ungdomar och vuxna strömmade till butiken för att kolla på den vita mannen. Jag visad bilder från Sverige och på min världskarta pekade jag ut hur jag färdats. Av den muslimska familjen som drev butiken bjöds jag på både kvällsmat och té. Även mitt kostintag följdes med stort intresse av ett femtontal bybor och familjemedlemmar och till min stora glädje berömde de mig för min förmåga att äta med pinnar.

Morgonen efter vinkades jag av och begav mig vidare upp mot ett bergspass på drygt 3500 meter. Alla bergspass i dessa delar av Kina dekoreras av färgglada vimplar och flaggor och redan från långt håll kan man därför lokalisera vad man sliter mot. Efter tre timmar morgongymnastik bar det av nedför till staden Xunhua där jag festade loss på en kopiös mängd lunchnudlar. Jag laddade därefter upp med frukt och energi och satte sedan fart mot en mindre urban och glesbefolkad sträcka. På kvällen hittade jag en utmärkt plats för tältet i en lite bredare del av en ravin som jag följt under några timmar. På en mjuk gräsplätt några hundra meter från vägen reste jag mitt hem. I floden försökte jag mig på ett kvällsdopp men det iskalla vattnet fick mig på andra tankar. Efter stormköksmiddag somnade jag på klassiskt vis med boken i ansiktet.

Igår, den 9/9, fortsatte äventyren längs en åkattraktion till väg. Jag slet i nästan nio timmar vilket dessvärre inte påverkade kilometerstatistiken. När jag återigen reste mitt tält, denna gång i ett stort öppet gräslandskap, hade jag inte förflyttat mig mer än 85 kilometer. Idag vaknade jag till duggregn mot tältduken. Min morgonmotivation bestod som så många gånger tidigare av en delikat frukostgröt som väntade på tillagning. Efter att jag fått på mig vattentäta ytterplagg skar jag upp päron och vindruvor, krossade valnötter och tog fram färsk honung på flaska som jag köpt direkt av en biodlare några kilometer från min tältplats. Av upphetsning gned jag händerna mot varandra innan jag tog fram tändstickorna för att få igång stormköket. Frustrationen när jag tappar hela tändsticksasken i kokkärlet som jag fyllt med vatten tänker jag inte ens försöka beskriva. I duggregnet, intill mitt blöta tält, intog jag istället en kall fruktsallad.

ANGRY TURNS HAPPY

Fruktsalladen satte tonen för dagen som inleddes med en kraftig stigning från 2900 till 3600 meter. Vid toppen övergick duggregn till ösregn. Jag njöt för en stund av nedförsbacken som följde passet men när jag nått staden Xiahe blir jag av flera personer dirigerad i fel riktning och sedan, när jag väl kommit på rätt led, får jag syn på den vägskylt som informerar om att jag genom bergen lyckats ta en väg som var 15 mil längre än vad jag på förhand beräknat. Jag börjar tugga längs väg G213. Lastbilar och bussar tutar oavbrutet och otrevligt precis intill mig och många trafikanter kör hänsynslöst. Några äldre män sitter vid vägkanten och jag rullar upp intill dem och frågar leendes om jag får fotografera dem. De viftar bittert bort mig. Jag vinkar och hälsar mot flera jag ser längs vägen men knappt någon reagerar eller besvarar mina försök. Det jag hört från vissa på förhand, om ett relativt ogästvänligt Kina, börjar få substans. Det otrevliga bemötande jag får av en handfull personer i kombination med den uteblivna frukostgröten ger en negativ inställning och en arg cyklist når staden Hezouzhen. Med kort stubin och frustrerad ton frågar jag flera personer om vägen till Chengdu. Jag svär och upplever även dem som otrevliga men nu i efterhand inser jag att det med all säkerhet var den ilskna cyklisten som var problemet. Jag funderar på att avbryta dagens gråmulna och blöta etapp redan i Hezouzhen men slår bort den bekväma tanken och öser vidare. Min hängivenhet belönas med ytterligare ett bergspass. Någon kilometer från toppen tröttnar jag på negativa tankar och ogynnsam inställning. Jag tar i så svett rinner från ansiktet och dregel hänger från skägget. På toppen vrålar jag men ödslar ingen tid på att stanna. Asfalten vänder nedåt och rör sig snabbare och snabbare under mig. I mitt lätt störda huvud försöker jag skapa ett ögonblick och en avgörande sekvens. Jag börjar skrattjubla och skriker ut; SINGAPORE – HERE I COME! I den långa nedförsbacken passerar jag vägarbetare, bönder och skolbarn och istället för en mesig vink, en lätt nick eller tystlåten hälsning så sträcker jag hela armen i luften med knuten näve och vräker ur mig; NI HAOOOO! TJIHOOO! Varje fordon som passerar får se en galen cyklist som vevar med kepsen i luften som om målsnöret vore någon kilometer bort. Reaktionen från min omgivning är fantastisk. Bilar, motorcyklar, bussar och lastbilar tutar och ljusblinkar. Vägarbetarna och bönderna sträcker sina redskap mot skyn och skolbarnen hoppar av förtjusning vid vägkanten. Jag känner ett svall av dopaminer och håret på armarna reser sig. Nedförsbacken fortsätter och extasen intar den något mer tillbakalutade formen av ett stort brett leende. Jag önskar att ni hade sett mig i den sekvensen. Jag önskar att ni hade sett mitt leende.

Bilder ovan; På den lilla bondgård jag fått spendera natten finns denna lekfulla och nyfikna jakkalv.

Det är dags att runda av aktuell rapport. Idag passerade jag 13.000 kilometer och det är 5.000 kilometer kvar till Singapore. 500 mil motsvarar en kontinentkorsning av Nordamerika och det har man ju gjort förr! Imorgon fortsätter jag mot Chengdu.

/THE HAPPY ESCAPE