LAO LAO LAO!

I glädjerus stämplades jag ut från Kina och in i Laos. Min oro över ankomstvisum var obefogad och klistermärket var placerat i mitt pass på några minuter. Under mitt avslutande tempolopp i Kina hade jag sett framför mig vila och återhämtning direkt vid ankomst till Laos. Då den norra delen av Laos är relativt gles på städer så tog jag istället sikte på Luang Prabang, nära 300 kilometer från gränsstaden Boten. I Luang Prabang, som jag besökte första gången 2008, visste jag att ryggsäcksturismen var utbredd och bekvämligheterna många. Då jag hade varit solitär i dryga tre veckor såg jag fram emot något form av socialt utbyte med vänner i rörelse.

Efter några tramptag i min 15:e nation var kontrasten mellan Kina och Laos uppenbar. Gränsbyggnaden i Laos hade träpanel och rostigt plåttak. Det var nästan så att skugga från den kinesiska gränsskyskrapan, några hundra meter bort, föll över det. Det var som om någon förminskat hela omgivningen. Vägen blev smal, skyltarna mindre och husen obetydligare. Människor hade mer eller mindre samma storlek men det fanns trots det tydliga olikheter mellan dem. Efter en lång period i Sichuan och Yunnan utan ett överflöd av entusiasm från folk längs vägarna ropade och vinkade nu varenda själ. Från ett rikt fattigt land till ett fattigt rikt land. Jag rullade 20 inledande kilometer i Laos och vid en liten affär stannade jag till för att kombinera ankomstfirande med kartstudier. Jag tog fram min karta över Sydostasien och med en iskall “Beerlao” framför mig drog jag pekfingret längs tänkt färdväg till mitt slutmål. Med Singapore under min nagel gick en våg av känslor genom kroppen. Min första dag i Laos fortsatte i ytterligare 25 kilometer. I byn Muang Say hittade jag ett gästhus där jag tillbringade natten. Sammanlagt hade jag hunnit trampa 140 kilometer från Menglunzhen i Kina.

Efter en klase minibananer gav jag mig iväg från Muang Say den 9/10. Regnperioden, som jag inte förväntat mig i södra Kina utan i Laos, visade inga tecken på att vilja göra tillvaron bitter och skyarna var klarblå och i häftig kontrast till skogens otaligt gröna nyanser. Jag följde väg 13 till staden Odumxai där reserverna fylldes på med friterat ris. Efter lunchstopp övergick underlag från asfalt till grus och vägen steg kraftigt mot ett bergspass. Den snåriga och täta regnskogen ville välla in över vägen och stora bambuträd bugade mot mig. Trots att väg 13 är livsådra och huvudväg i Laos var trafiken oerhört gles. Mina hörlurar hade gått sönder under blöta dagar i Yunnan men uteblivna digitala toner störde mig inte då regnskogens högljudda orkester spelade. Dagen blev fysiskt slitsam och vägen bjöd på oavbrutna höjdförändringar. Precis när mörkret lagt sig nådde jag den lilla halmtaksbyn Pak Ou. Jag logerade i en hydda med bambuflätade väggar och mina fem kvadratmeter delade jag med ett gäng malariamyggor.

Den 10/10 låg 140 kilometer mellan mig och min vilodestination Luang Prabang. Beslutsam om att få vila ömma fibrer satte jag fart i gryningen. Jag hade fördelen av att befinna mig på 1.400 meters höjd och dagens inleddes med en 25 kilometer lång nedförssträcka och Luang Prabang var inom rimligt räckhåll. Jag tog få pauser utan idisslade istället på sadeln. Redan mitt på dagen hade jag hunnit dryga 9 mil, landskapet blev plattare och vägen följde en flod nedströms. Jag sänkte tempot och njöt av några mils oansträngd framfart. I solnedgångsskimmer nådde jag äntligen Luang Prabang. Efter några ärevarv längs stadens gator tog jag in på Sokdee Guesthouse på den pittoreska halvön i kolonialstaden. Jag beredde ut mig på sängen, andades ut, slöt ögonen och slocknade.

APATHETIC DAYS IN LUANG PRABANG

I avslappnade Luang Prabang börjar vårdpaketet till cyklist sakta återfå krafter. Sällan har jag känt mig så matt och kraftlös som de senaste tre dagarna. Genom rehabilitering i form av sömn, vila, massage, kylda drycker och lugna promenader har jag fått tillbaka livskraft och energi. Från Leshan i provinsen Sichuan blev det sammanlagt 19 dagar och 2.000 kilometer utan vilodag. Både huvud, ben och ända tål långt mycket mer än vad man anar men maratonspurten var i överkant. Det är tidig eftermiddag i Luang Prabang och jag gör mig redo att fortsätta färden söderut genom Laos och Sydostasien. Det är 500 kilometer till huvudstaden i Laos, Vientiane och därefter ytterligare 500 kilometer till Bangkok i Thailand. Till Singapore återstår 3.000 kilometer. Om dagen på sadeln flyter på fint kommer jag idag att passera 16.000 cyklade kilometer.

Era digitala hälsningar i alla dess former motiverar och värmer något oerhört. Under den något tuffa perioden i Yunnan gladde det mig särskilt. Stort TACK för det!

/THE ESCAPE