SNG TIME KILLING

Jag är äntligen återförenad med mitt resesällskap i Indonesien efter en tämligen egendomlig tid i mitt liv som utspelats i Singapore. Jag försöker att samla tankarna, funderar på hur jag ska summera de senaste veckorna. Ironiskt nog konstaterar jag att en planerad veckolång visit i Singapore vid Eriks målgång i november 2012 förvandlades till åtta ofrivilliga veckor för min del. Efter infekterade insektsbett i Indonesien opererades jag akut i Kuala Lumpur och ställdes inför ett beslut; att avbryta resan och låta det djupa såret läka hemma i Sverige eller att bli kvar i Sydostasien och uppsöka sjukvård varannan dag i fyra till sex veckor. Med en trafikolycka och en operation i bagaget inom loppet av en dryg månad är en möjlig tolkning att man kanske bör åka hem. En annan är att man accepterar motgångarna som varit och med en positiv inställning blickar fram emot resevardagen som väntar. Jag bestämde mig för att bli kvar och beslutet möjliggjordes tack vare Gudmund och Mia Erling som båda jobbar på Svenska Kyrkan i Singapore. Göteborgsparet öppnade dörren till sitt varma hem och under den tröga läkeprocessen har de låtit mig vara en självklar del i deras familj. Flera mysiga hemmakvällar, goda middagar, sång-och dansframträdanden av barnen Noah och Thyra och dagsutflykter till Singapores parker har varit inslag under veckorna hos familjen Erling. Några helger har avrundats med att gå på söndagsgudstjänst ledd av prästen Gudmund.

Ovan till vänster: Gudmund och Mia. Till höger; Thyra och Noah.

Morgnarna har inletts på samma sätt – från min balkongplats har jag avnjutit dagens första kopp kaffe samtidigt som jag med avund observerat skatorna som tagit sitt morgondopp i simbassängen mitt framför mig. Med ett djupt sår i benet har lockande svalkande simturer i poolen varit strikt förbjudna. Medan andra sipprat på en traditionell Singapore Sling och nonchalant kastat jordnötsskal på golvet på Raffles Hotel har jag tålmodigt legat på mage med ett ben i vädret och fått mitt sår omlagt varannan dag på Raffles Hospital. Läkeprocessen hade sannolikt varit något kortare i svala Sverige men i tropikerna har såret växt ihop med en påfallande seg hastighet. Sex veckor efter operation fastslog jag uppgivet att såret ännu var öppet och att väntan skulle bli än längre. Såret fick ytterligare två veckors komfort och läkning i Singapore före returen till Indonesien.

Min tillvaro i Singapore förgylldes av att min nära vän Katarina Juréen befann sig i samma stad då hon just nu praktiserar på ett nystartat företag. Tillsammans med Katarina och nyfunna vännerna Petrus och See Hong har jag utforskat Singapores breda matrepertoar och bekantat mig mer med stadens mångskiftande kvarter.

Ovan till vänster; See Hong, Petrus och Katarina. Till höger; Katarina “Katten” Juréen.

Åtskilliga timmar har förflutit då jag i ensamhet åkt kommunalt eller strövat omkring bland Singapores skyskrapor, iakttagit min omgivning. I en och samma femmiljonersstad lever varsin tredjedel kineser, indier och malayer. Atmosfären är kulturellt och religiöst tillåtande men grupperingarna i samhället känns ändå tydliga. Flera av invånarna som jag passerar upplevs som anonyma och jag möts sällan av ett leende eller ens en blick. Istället är unga och gamla fullkomligt besatta av sina smarta telefoner och sitter eller går samtidigt som de är uppslukade i någon asiatisk såpopera men oftast hänryckta i något sorts spel. Åsynen av en skröplig 70-årig kvinna med telefonen fastklistrad framför uppspända ögon, fingrarna som ivrigt trycker på displayen eller tonårstjejerna som ”umgås” med ett krampaktigt tag om mobilerna är ironisk, delvis sorglig och väldigt talande.

Bilder ovan; olika sätt att umgås.

De trevligaste mötena jag haft med singaporianer har varit de tillfällen som jag åkt taxi. Till skillnad från så mycket annat i Singapore, är taxiresor inte en dyr utgift. Chaufförerna har varit pratglada och vänliga, en del också nyfikna. Under en färd fick jag en reaktion ifrån föraren som jag inte kunnat glömma. Han lade märke till omplåstringen av mitt ben och frågade vad som hänt. Jag berättade och med bekymrad uppsyn och klagan i rösten förklarade han att jag kommer att få ett förfärligt ärr och undrade ifall jag var singel. Jag svarade att jag har pojkvän varpå han drog en lättnadens suck – ”Vilken tur! Då kommer du ju bli gift trots det läskiga ärret..!”.

Nåväl, nu är jag lyckligtvis tillbaka hos min pojkvän på Flores i Indonesien. Jag har två ärr på min högra vad; det undre ifrån motorcykeln som körde på mig, det övre ifrån operationen efter insektsbettet. Jag känner mig stark och kry igen och är glad över att vara tillbaka på THE ESCAPE – dags för nya äventyr!

Bild ovan; Noah och Thyra lurar in Katarina i fontän på Sentosa Island.

/Nicole