I’VE CYCLED TO CHINA!

“Jag har cyklat till Kina!” – Jag mumlade det för mig själv flera gånger men kunde inte riktigt greppa det faktum att jag av egen kraft lyckats släpa mig själv och mitt cykelekipage till ett land så oerhört långt borta. Med ett leende lika brett som paradgatan från gränsområdet gjorde jag slalomsvängar med cykeln fram till första bästa gatustånd. Mitt leende blev än bredare när smaklökarna fick sig en kryddresa de inte fått på länge. Kosten i Centralasien uppfattade jag som både enformig och smakfattig. Efter en stor portion eldstarka nudlar som fick läpparna att svida kraftigt satte jag fart från gränsstaden Khorgas. På min ankomstdag till Kina, den 10:e augusti, cyklade jag på den enda möjliga vägen, en stor och bred motorväg med barriär och taggtrådsstängsel på sidorna. I vanlig ordning började jag leta tältplats när solen började närma sig horisonten men detta visade sig svårare än vanligt på grund av få avfarter och det oavbrutna stängslet. Först vid 20 tiden hittade jag en avfart in till staden Lucaogouzhen där jag hittade både föda och ett litet hotell.

I Lucaogouzhen fastnade jag längre än planerat då jag under natten började känna mig vek. Då jag dragit på mig en slemmig hosta valde jag att ta en vilodag den 11:e augusti. Det finns många fördelar med att resa solo, att vara ensam när man är sjuk är definitivt inte en av dem. På samma gata som mitt hotell var beläget fanns ett femtiotal numrerade restauranger och jag underhöll mig själv genom att underhålla gommen. Nudlar, dumplings, soppor, wokrätter och vitlök i överflöd hjälpte mig att kvickt återfå kraft.

Dag 175, den 12:e augusti, fortsatte jag mot Urumqi och inledningsvis bjöds det 60 kilometer mördarbacke. Vägen, som slingrade sig genom bergskedjan Tien Shan tog mig 2 kilometer närmre molnen och då jag fortfarande drogs med hosta upptog projektet hela dagen. Jag tog frekventa pulssänkande stopp och njöt av den natursköna omgivningen. Jag hann inte mer än 70 kilometer och strax efter toppen, vid den vackra sjön Sayram Hu, slog jag läger. Efter en skön natts sömn i bekväm höghöjdstemperatur inleddes dag 176 med fem mil nedförsbacke. Utan ansträngning hade jag på två timmar lagt det roliga bakom mig och framför mig väntade 500 intetsägande och ointressanta kilometer till Urumqi.

Äventyret övergick till en variationslös transportsträcka. De jämna ökenlandskapen bjöd på glimtar av fin natur men för det mesta kändes det som ett evigt idisslande av asfalt. Det enda vägalternativet var fortsatt en tvåfilig motorväg och på kvällarna fick jag leta efter hål i stängslet vid sidan av vägen där jag kunde trockla igenom cykeln för att nå lämplig tältplats. Efter 3 dagars trampande, drygt 100 kilometer väst om Urumqi fick omgivningarna sig en förändring, om än till det sämre, då det tomma ökenlandskapet klottrats sönder av industrier, slitna städer och kärnkraftverk. I förrgår, efter en vecka i Kina, nådde jag till slut Urumqi och de senaste två dagarna har jag vilat en öm kropp, uträttat diverse ärenden och åter ägnat lite tid åt min digitala resejournal. Imorgon fortsätter jag österut.

/THE ESCAPE