CHINESE GRAVEL FUN

Efter två dagar av seriös höghöjdscykling uppdaterar en sliten själ från Jingtienshan, Kina. Igår eftermiddag vikte jag av från motorvägen G30 i östlig riktning och satte snigelfart söderut mot bergskedjan Qilian Shan. Kontrasterna från det monotona motorvägstrampandet i ökenlandskap har varit många. Förutom att trafik och asfalt var borta, att vägen fått en vertikal känsla och att ett mörkgrå molntäcke gett rikligt med nederbörd så har temperaturskillnaden varit den tydligaste olikheten. Igår friterades jag i 40 gradig ökensol, idag darrade jag i 10 gradig höjdkyla.

Igår inleddes som sagt trampandet mot Qilian Shan. Utanför staden Yumen svängde jag in på väg S215. I fyra timmar kröp jag fram längs vägen som hade en jämn men kraftig lutning rakt upp mot de svartdisiga bergen. När jag kom närmre fick de skiftningar, färger och konturer. Bortsett från ljudet från mina däck slirandes i gruset var det lugnt och stilla. På 2.900 meters höjd, i en makalöst vacker och folktom dalgång, slog jag upp mitt tält och tillagade mina frystorkade delikatesser.

Efter en kall natt i en varm sovsäck (Sea to Summit Traverse XT) satte jag idag fart vid 9 tiden efter frukostgröt med valnötter, päron och choklad. Jag var av tron att det under dagen enbart skulle bjudas på ett bergspass på nära 4000 meter men det visade sig att det även skulle serveras en uppvärmning i form av ett pass på 3.400 meter. Vid 11 tiden nådde jag det första passet som markerades med regnbågsfärgade böneflaggor som piskade i vinden. Den slingriga grusvägen tog mig sedan ner till 2500 meter för att sedan leda mig mot nästa dalgång och bergspass. Den nya klättringen inleddes. Det började duggregna och kalla vindbyar fick mig att gräva bland vinterkläderna längst ner i packväskorna. Långsamt tuggade jag längs grusvägen mot den avlägsna toppen mer än 1000 meter ovan. På min Suunto Core All Black följde jag min framfart i höjdmeter. Vid 3.500 meter fick regnet tillskott av snö. Underlaget fick allt fler svordomar och bitvis var det som att cykla på en nyplöjd åker. Strax efter kl 16, efter blivit jagad av två obehagligt stora hundar den sista biten, nådde jag den molninsvepta toppen.

Blöt, frusen, utan utsiktsbelöning och med en lätt höghöjdshuvudvärk bar det av nedför. Eftermiddagen gjorde omvägsvalet och den kyligt utmanande klättringen väl värd besväret med en alldeles magisk naturscen. Grusvägen övergick till duglig asfalt och jag lyckades hinna trampa 40 kilometer till gruvbyn Jingtienshan innan mörkrets inbrott. Byn är inklämd i en smal dalgång mellan flera 5000 meters toppar. Då Jingtienshan ligger på 2500 meters höjd är det en mäktig syn att lyfta blicken mot de kilometerhöga klippmassiv som omringar det lilla samhället. En gigantisk laddning nudlar har nyligen intagits och strax ska jag släcka lysrören för att vila en öm kropp för en morgondag av nya äventyr.

När jag lämnar Jingtienshan så har jag drygt 200 kilometer till nästa civilisation. Det blir min 13:e dag i sträck utan vila och det förvånar till och med mig själv att jag fortfarande stormtrivs på sadeln. Fler utmanande bergspass och dåliga grusvägar knäcker mig inte men däremot kan jag stöta på utrustningshinder. Jag fick idag min tredje punktering på kort tid då mitt bakdäck börjar bli ordentligt nött, jag har inga fler slangar (och inga fler däck) så får jag en ordentlig reva i befintlig slang kommer jag att stå still. För någon vecka sedan gick min ena pedal sönder och jag fick på två nya hos en lokal cykelhandlare. För de nya pedalerna betalade jag 14 kronor och jag börjar misstänka att man får det man betalar för då pedalerna är på väg att ge upp. Har pedalerna gjort sitt så blir det att släpa fram ekipaget till fots.

/THE ESCAPE