AN EPIC ADVENTURE.

Sommar betyder semester och för THE ESCAPE en flyktmöjlighet. Sommaren 2011 bjöd på en välbehövd äventyrsinjektion inför kommande höst och vinter. Här följer en fullständig rapport från en episk sommar på klassiska “Royal Enfield’s” med pappa Björn och broder Axel i indiska Himalaya. (OBS! Se tidigare inlägg “THE SUMMER ESCAPE 2011: INDIA” för lite bakgrund och info om resan)

Dag 1 – 5

New Delhi – Pang, Ladakh

Efter flyg via Moskva landade 3/4 av familjen Ohlson i ett monsunfuktigt New Delhi tidig morgon den 30/6. I flygstolen hade vi planerat och diskuterat hur resan skulle läggas upp då ingenting var förbokat eller bestämt. Viktigast av allt var givetvis att få tag på vårt tänkta transportmedel, motorcykeln av märket “Royal Enfield”. På flyget träffar vi Athwal Bhupinder som bor och jobbar i Norge sedan länge men kommer från Chandigarh i norra Indien. Hjälpsamma och vänliga Athwal, som var i Indien med sin familj, för att närvara på ett släktbröllop, föreslår att vi tar oss till staden Manali i Himachal Pradesh. Vägen dit går med tåg från Delhi till Chandigarh och vidare med taxi till Manali. I Chandigarh blir vi hembjudna till Athwal och hans fru bjuder på en fantastiskt god lunch. Resan till Manali från Chandigarh tar dryga åtta timmar och väl framme, stupar vi slutkörda i säng på ett enkelt hotell. Kommande två dygn spenderas i vackra Manali vid foten av Himalaya på cirka 1500 meters höjd. Manali är en utmärkt plats att utgå från om man ska köra motorcykel i Ladakh och Kashmir. Det visar sig dock svårare än vi trott att hyra tre motorcyklar och de små uthyrarna har antingen motorcyklar i mycket dåligt skick eller allt uthyrt. Frustration och otålighet präglar våra första dagar då vi är under viss tidspress. Till slut lyckas vi dock få tag på två “Bullet 350” och en “Classic 500”. På sen eftermiddag den 2/7 får vi äntligen sätta på oss våra potthjälmar och läderjackor, surra fast utrustning, extra bensin och reservdelar och rulla norrut från Manali. Det blir en kort jungfrutur till en närliggande by där vi tar in på ett slitet hotell. På kvällen sitter vi på balkongen, dricker ett par kalla “Kingfisher” och med kittlande förväntan diskuterar vi morgondagens projekt – resans första vägpass, Rohtang La, 4000 meter över havet. Lugnet före stormen kan vi minst sagt konstatera, såhär i efterhand.

   

   

Tidig morgon den 3/7 inleds motorcykelresan på allvar. Efter omelettfrukost håller vi marschhastighet på makalöst vackra vägar genom tallskog och intill storslagna vattenfall mot passet Rohtang La (3975). Trädgränsen passeras och asfalten övergår till grus, lera, vattendrag och stenrösen. Vägen slingrar sig likt en orm längs berget. Ett fullkomligt kaos utvecklar sig 5 kilometer innan passet då 100-tals turistbilar, bussar och lastbilar skapar trafikstockning. Ett jordskred gör att bara ett fordon åt gången kan passera. Vi sick-sackar mellan alla fordon och balanserar på den leriga kanten. Körningen är mycket utmanande och bitvis står det fullkomligt stilla. Både Björn och Axel kör omkull på grund av de vatten- och lerfyllda spåren. Efter fem timmar har vi förflyttat oss 30 km i vågrät riktning och drygt 2 km i lodrät. När vi äntligen når toppen säckar tre leriga och trötta herrar ihop på en uteservering med obeskrivlig utsikt över snöklädda toppar och gröna dalar. Efter mättad hunger och släckt törst fortsätter dagen med lugnare och mer avslappnad körning i sagolika landskap. Framåt kvällen når vi byn Keylong och “Snowland Hotel” där vi får motorcyklarna rengjorda och en välförtjänt middag.

   

   

Morgonen därpå rullar MC-gänget vidare men hinner inte längre än 20 meter innan Björn kör omkull i en brant nerförsbacke. Ingen större fara med varken Björn eller motorcykel. Dagen tillbringas på skadade, steniga, sandiga och gropiga vägar. Vid en handfull tillfällen utmanas vi av vattenhinder i form av iskalla, knädjupa, glaciärforsar som spolat bort vägen. Vi passerar tre pass, Baralacha La (4980), Nuchli La (4900) och Lachalung La (5065), innan vi fullkomligt utslagna når den lilla tältstaden Pang. Sovplats i militärtält och en snabb-nudel middag står “Wet Canteen Cum Hotel” för. Den höga höjden (4700) börjar ge mig besvär och en sprängande huvudvärk hade kommit smygande under dagen.

   

   

Dag 6 – 10

Pang, Ladakh – Ramban, Kashmir 

Tidig uppstigning efter dålig sömn. Min höghöjds-huvudvärk lindras tack vare en dundertablett från ett annat MC-gäng men lockas snabbt fram igen då det skulle bli en förmiddag av motgångar. Idag skulle vi försöka ta oss till vårt delmål: Leh, som är huvudort i distriktet Ladakh. När vi ska rulla iväg upptäcker vi att vår “Classic 500” fått punktering. En ny slang monteras kvickt av en liten tältverkstad men efter 7 km på fin, asfalterad väg är däcket frustrerande nog platt igen. Björn och Axel tar sig tillbaka till Pang för att hämta en mekaniker och lämnar mig ensam i det tomma ökenlandskapet. Först 4 timmar senare, vid 2 tiden, är punkteringsproblemen lösta och vi kan fortsätta mot världens näst högsta vägpass: Tanglang La (5600). Körningen erbjuder långa sträckor genom lös sand och stenrös i det karga landskapet. Vid 5 tiden når vi passet Tanglang La och med tunn luft i lungorna poserar MC-familjen framför böneflaggor och en skylt som informerar att vi befinner oss 5600 meter över havet. Väl i nästa dal håller vägarna något bättre kvalité och vi får upp vår snitthastighet till 40-50 km/timme. Efter magisk körning genom canyons och månlandskap, på vägar som slingrar sig mellan terassodlingar och buddhisttempel, når vi efter en lång dag vårt delmål, staden Leh i Ladakh. De sista kilometrarna ger adderad njutning i form av en knallröd solnedgång. De högljudda motorcyklarna dånar och ryter mellan de halmtaksklädda lerhusen när tre dammiga, slitna och smutsiga “Ohlson’s” rullar in i den flera tusen år gamla staden. Vi tar in på “Dorje Guest House” och äter middag på en charmig takrestaurang innan alla faller in i djup sömn.

   

   

Den 6/7 bjöd initialt på frukost och långpromenad i vackra Leh. Björn ser över motorcyklarna och upptäcker vid lunchtid att vi återigen fått punktering på vår “Classic 500”. Vi fyller luft tillfälligt och tar oss till en däckverkstad. Vid 3 tiden, efter cirka 2,5 timme på verkstaden, lämnar vi Leh och tar oss på varierande underlag till byn Khaltse och “Valley View Guest House” som erbjuder övernattning under spartanska former för cirka 10 kronor. På kvällen avnjuts en fantastiskt god måltid på en vegetarisk trädgårdsrestaurang. Rykande färskt “Naan” från lerugnen, “Jeera Rice” och diverse grytor med grönsaker från trädgårdslandet. I vanlig ordning somnar vi in gott efter en intensiv dag.

   

Den 7/7 står många kilometer på schemat. Målet för dagen är Kashmir och staden Srinagar. Tidig morgon lämnar vi byn Khaltse och tar oss genom “Moon Valley”, över passen Fotu La (4108) och Namika La (3980) till staden Kargil på gränsen till Pakistan. De torra ökenlandskapen i Ladakh byts ut mot frodiga gröna fält och dalar i Kashmir. Hästar och nomader istället för jakar och munkar. I den oavbrutna vykortsnaturen ska vi över dagens sista pass, Zoji La på 3528 meter innan vi når Srinigar Valley på betydligt lägre 1200 meter. Då vi redan befinner oss på hög höjd är vägpasset dolt och plötsligt når vi skylten som meddelar att vi nått den högsta punkten. Vägen smalnar av, blir stenig och framförallt blöt och lerig. Strax efter en hårnålskurva, på den numer enkelfiliga vägen, bär det av brant neråt i den hala leran. Vi stänger av motorcyklarna och rullar med fötterna som stöttepelare. Makalös utsikt och svindlande branter. Vägen är utkarvad ur en 70 gradig(!) bergsvägg och nedanför, längre ner i dalen, syns fordonsvrak från tidigare olyckor. Ett jordskred har skapat trafikstockning och 100 tals lastbilar ska möta oss på samma väg som vi ska ner. De färgglada lastbilarna dundrar förbi på ettans växel och jag, Björn och Axel står på utsidan och balanserar för våra liv. Väl nere i dalen passerar vi turistorten Sonamarg, där vi med facit i hand borde ha stannat då vi därefter inte hittar övernattning innan mörkret lägger sig. Det blir en dryg timmes obehaglig körning för att undvika hål i vägen, omkörande bussar och mötande trafik med helljus. Till slut hittar vi härbärge i byn Ganderbal, strax utanför Srinagar. Vi köper lite frukt på den lokala marknaden och sedan stupar vi alla tre efter den hittills längsta dagen på motorcyklarna – 14 timmar.

   

   

Den 8/7 blir en trögstartad morgon då regn öser ner. Med möra och slitna kroppar tar vi på oss full regnutrustning och ska rulla vidare då vi återigen får problem med vår “Classic 500” som inte vill starta. Väl på verkstaden konstateras att batteriet är dött. De tar även en titt på våra “Bullet 350’s” och får syn på att drevet på den ena motorcykeln är totalt nerslitet. De har inte reservdelar på verkstaden i Ganderbal så med tilltygade motorcyklar tar vi oss in till närliggande staden Srinagar där motorcyklarna får nya drev och en ordentlig genomgång. Vid 3 tiden lämnar vi Srinagar, på återigen välfungerande tvåhjulingar, och ger oss ut i trafiken. Vi har passat på att köpa munskydd då vi nu kommit ner på lägre höjd och intensivare trafik väntar. Vi kör, med livet som insats, på huvudväg 1A i riktning Jammu. Vi blir omkörda av bussar som direkt efter omkörning stannar för att släppa av eller ta upp passagerare, vi möter lastbilar som tvingar oss av vägen, vi väjar för kossor, hundar och åsnor. Vägen kantas av stridsberedd militär iklädda hjälmar och skottsäkra västar, en del kollar efter bomber under fordon med speglar. Vid broar och korsningar finns sandsäcksskyddade kulsprutevärn. Uppe vid tunneln Jawahar är det trafikstockning – bara ena tunnelröret är öppet. Den smala, kolsvarta tunneln är 3 kilometer lång, lutar svagt neråt och är inget nöje att köra. Strax efter tunneln lättar trafiken och körningen blir fin fram till lilla staden Ramban och hotellet “Shah Palace”. Med smutsiga, varma och nergångna rum är hotellet inte direkt ett palats, men ligger fint med utsikt över hinduiskt tempel och en stor flod. På verandan tar vi varsin kall öl i solnedgången innan middag och sömn.

   

Dag 11 – 15

Ramban, Kashmir – Manali, Himachal Pradesh 

Klockan 5 på morgonen vaknar vi av det hinduiska templets högtalare strax utanför. Det blir en tidig start och körning i makalöst vackra landskap på fin väg. Utanför Udhampur svänger vi av på en mindre men fantastiskt fin MC-väg. Den tryckande hettan hälsar oss välkomna på den lägre höjden vi nu befinner oss på. Trafiken lugnar sig avsevärt, körningen blir mer avslappnad och bitvis kör vi bredvid varandra och diskuterar intrycken runt oss. Vackra, alltmer öppna landskap i kombination med motorljud från våra Royal Enfield’s frambringar en hårresande känsla av frihet – “Easy Rider goes Asia”. Dagens mål var byn Dalhousie men ett jordskred har stängt vägen. Hotellutbudet i området visar sig fattigt och vi tar oss till byn Dhar där vi hittar ett märkligt hotell som får duga trots dyra priser och otrevlig föreståndare. Ett par kalla pilsner på taket och en middag i den lysrörsbelysta matsalen blir avslutning på denna dag. Vi lämnar tidigt nästa morgon den 10/7 och äter flytande frukost i form av färskpressad juice vid ett fruktstånd. Den lilla vägen från Dhar leder ut till väg 20 som slingrar sig längs Himalayas sydsluttning. Återigen en dag av njutbar och avslappnad körning med förvånansvärt gles trafik. Dagens relativt korta etapp tar oss till staden McLeodganj som är Dalai Lamas exilhem. Vi hittar hotellet “Jungle Hut” med fin utsikt över stad och dal. Eftermiddagen spenderas utan motorcyklar och den lilla staden utforskas till fots bland hippies och munkar. Den 11/7 inleds dagen med ytterligare en promenad i staden samt ett besök i det buddhistiska templet som drivs av Dalai Lama och exiltibetaner. Vid lunchtid sitter vi återigen och skaver på våra “Enfield’s”. Härlig körning genom teplantage och barrskog. Vid 3 tiden får vi nygamla problem med vår “Classic 500” då drevet på nytt är utnött och behöver bytas. Verkstadsbesöket blir denna gång i orten Joginder Nagar. Med det nya drevet på plats kan vi vid 5 tiden rulla vidare till den lite större staden Mandi. Vi tar in på ett skitigt hotell i centrum och ger oss sedan ut på de smala gatorna, bland tutande “auto rick-shaws” och kossor som idisslar soppor i jakt på middagsställe. Efter en stunds letande hittar vi det underbart nedgångna, charmiga hotellet “Raj Mahal”. En kolonial pärla som ligger på platsen för ett tidigare furstepalats och undgått stora renoveringar. Vi beställer osannolikt god “Tandoori Chicken” och varsin iskall “Kingfisher” i deras trädgård.

   

Den 12/7 lämnar vi tidigt Mandi och vårt sunkiga hotell. Efter att de senaste dagarna hållit till på lägre höjd ska vi nu återigen stiga till vår startpunkt och hubb, staden Manali. Björn, som från start valt en något kortare familjesemester i Indien än jag och Axel, ska lämna tillbaka sin motorcykel för att resa hem. Vi följer floden Beas på väg 21 som slingrar sig upp i vackra dalgångar. Vid 10 tiden stannar vi för en kopp “chai” (te) där en hängbro leder över till en by på andra sidan floden. Det är varmt och vi svettas så fort hastigheten sänks i skarpa kurvor. Ett par mil utanför Manali rullar vi ner våra motorcyklar på en sandbank intill floden för att ta ett friskt dopp i iskallt glaciärvatten. Väl framme unnar vi oss att ta in på det fina hotellet “Johnson’s Lodge”. Björn lämnar tillbaka sin “Classic 500” som förutom njutbar körning orsakat många timmar på verkstäder under våra 1800 kilometer i Himalaya. Jag och Axel, som ska fortsätta motorcykeläventyret i ytterligare 10 dagar på egen hand, lämnar in våra motorcyklar på service hos “Anu Bike Shop”. På vägen dit kör Axel omkull i en kurva med lös sand ovanpå asfalten. Vurpan ser otäck ut och Axel skrapar upp både ben och arm men klarar sig i övrigt OK. Björn utnyttjar eftermiddagen med att utforska Manali samtidigt som jag och Axel avnjuter diverse kylda drycker i hotellbaren. På kvällen äter vi en fin avslutningsmiddag och blickar tillbaka på en makalös resa genom Ladakh och Kashmir tillsammans. Strax efter lunch den 13/7 är det dags att skiljas åt. Björn tar buss tillbaka till New Delhi och jag och Axel rullar vidare på våra ny-servade motorcyklar. Trots de vackra landskapen i Himalaya har de dåliga vägarna gjort både mig och Axel sugna på jämn asfalt och vi bestämmer oss för att ta oss söderut, till staden Shimla. Dagen blir lång och vi tar få pauser då vi har drygt 300 km att köra till vårt dagsmål. I vanlig ordning är det fin körning men det känns samtidigt en aning vemodigt och ensamt utan pappa Björn. Först efter mörkrets intåg når vi Shimla och tar in på fint hotell. På kvällen äter vi “Dominos Pizza” och kollar på film.

 Dag 16 – 25 

En resa i resan inleds. Ovan har resan beskrivits i detalj, avslutande 10 dagar sammanfattas i kortare form nedan.

Shimla, Himachal Pradesh – New Delhi 

I kontrast till inledande 2 veckor skulle de sista 10 dagarna präglas av bekvämlighet och en något lyxigare, mer västerländsk, livsstil då intensiva Indien börjat tära på tålamodet. Som sagt önskades jämn asfalt i låglandet istället för grusvägar och lervälling i bergen, vi unnade oss finare hotell istället för slitna tältläger och vi valde lyxigare krogar istället för gatumat och hål-i-väggen restauranger. För att resa i Indien krävs energi och både jag och Axel behövde andas ut och slappna av efter 14 dagar i sträck på motorcyklarna. Vi reser från Shimla till Nahan och vidare till den heliga staden Rishikesh vid Ganges där vi tar en vilodag. Trots något bättre vägkvalité och problemfria motorcyklar testas tålamodet med kraftig nederbörd i form av den årliga monsunen. Från Rishikesh rullar vi i tung trafik till storstaden Chandigarh och därefter till Kalka där ytterligare en vilodag avnjuts. Vilodagen spenderas med t/r utflykt på tåget “Himalayan Queen” som går från Kalka till Shimla. Rälsen slingrar sig längs bergssluttningar, över otaliga broar och genom flera hundra tunnlar. Fantastiskt vacker natur. Från Kalka tar vi oss sedan vidare till Mandi och därifrån återigen tillbaka till Manali där cirkeln sluts och resan med våra Royal Enfield’s är över för denna gång. Efter ett par lugna dagar i soliga Manali och en avslutningstur upp mot det ökända passet “Rohtang La” tar vi precis som Björn nattbussen tillbaka till New Delhi.

Att avsluta med stil är något THE ESCAPE lyckats med flera gånger tidigare och så även denna gång. 24 timmar i storstaden New Delhi spenderas i lyx och flärd. Vi inleder med att ta en AC försedd “ambassadör-taxi” till lyxhotellet “La Lit” där vi äter en enorm frukostbuffé. Därefter blir vi körda till ett par olika indiska herrekiperare där vi köper varsin vit skjorta, kostymbyxor och finskor. Efter tvagning och rakning spenderas kvällen sedan på New Delhi’s finaste lyxhotell, femstjärniga “The Imperial”. I dörren möts vi av “maharajor” med karaktäristiska huvudbonader, på väggarna hänger uppstoppade djur och i baren serveras kittlande god “Gin Tonic”. En resa tillbaka i tiden. Efter en av de godaste måltiderna på resan lutar vi oss tillbaka i varsin fåtölj i cigarrummet och konstaterar att det varit en sommar av kontraster. De starka skillnaderna är vad som gör Indien unikt, äventyrligt och spännande. Tidig morgon den 24/7 lyfter planet tillbaka till Stockholm och familjeexpeditionen når sitt slut.

Överdosen av adrenalin och dopamin sitter kvar än och ger förhoppningsvis energi under kommande mörka månader. Tack till Björn och Axel för gott ressällskap och minnen för livet.

/Erik 

Fler bilder följer nedan;