Den tvåhjulade flykten har nått staden Mojiang i centrala Yunnan. Fyra dagar har gått och nära 400 kilometer har trampats sedan jag uttryckte frustration kring nederbörd och sliten kropp från staden Dayou. På väderfronten ser det bättre ut och motiverande nog har regnperioden fått en något mer överkomlig form där solen tittar fram emellanåt. Vad gäller kroppstillståndet omöjliggör tuffa vägar och utebliven vila återhämtning och det känns som att jag pressar mina muskelfibrer till bristningsgräns. Sedan Leshan, som jag lämnade för 13 dagar sedan, har jag tuggat mig igenom 130 mil landsvägar av skiftande kvalité i provinserna Sichuan och Yunnan. Det återstår nu ett ryck på 400 kilometer innan mitt gummi rullar på sydostasiatisk mark. Imorgon öser jag vidare söderut men innan dess vill jag redogöra om färden från Dayou.
Vid 10 tiden den 2/10 kom jag med dåligt samvete iväg från Dayou. Än en gång hade kroppen inte velat slita sig från den varma hotellsängen när klockan ringde. På sadeln tänkte jag på hur jag hade lovat mig själv nya tag men mina hjärnceller förmådde inte få fram dessa signaler till mina ben och de streckade linjerna rörde sig långsamt under ekipaget. Dagen blev lång och först vid 19 tiden hade min mätare passerat 100 kilometer och jag hittade härbärge i staden Chuxiong. Morgonen därpå höll historien på att upprepa sig men en morgonblåsa tvingade mig upp för ett besök på damernas. När jag blickade ut genom en skottglugg från toaletten såg jag en alldeles klarblå sky som gav mig skäl packa ihop mina prylar istället för att packa ner mig själv. Redan vid 8 hade jag fått upp farten. Jag befann mig drygt 1000 meters höjd och förmiddagspasset tog mig upp ytterligare 1000 meter. Jag höll trots uppförsbacken god fart och vid 13 tiden vände det kraftigt nedåt. I vackra landskap njöt jag i flera timmar av den fördelaktiga lutningen. Vid 16 nådde jag ett vägskäl i en ny dalgång. Den ena vägen följde en flod uppströms, den andra nedströms och vid en liten butik frågade jag om rätt riktning även om jag på förhand trodde att jag visste svaret. Till min tillfredsställelse överraskades jag av att det pekades nedströms och med vad som kändes som pigga ben fortsatte jag höjdmeterfallet. I en fin nationalpark bjöds det på två timmar njutbar solnedgångsrull med tropisk känsla. Luften var fuktig och klibbig och från den täta skogen hördes cikadors skrik och färgglada fåglars sång. Efter 130 kilometers framfart började det mörkna och jag nådde den lilla byn Gementian med ett tiotal trähus. Vid den lokala butiken frågade jag om övernattningsmöjligheter och jag var välkommen att breda ut mitt liggunderlag intill hyllan med marinerade kycklingfötter och annat kött i påse. Familjen som drev butiken var oerhört vänlig och jag bjöds på god middag. Efter att jag visat dem min världskarta och kort på familj och flickvän uppgraderades min sovplats till en skön soffa.
När jag lämnade min värdfamilj i Gementian fanns jag på 600 meters höjd. I ytterligare 20 kilometer fortsatte det nedåt innan den oundvikliga uppförsbacken åter mötte mig. Än en gång ville huvud annat än ben och cykeldatorn pendlade frustrerande nog mellan 5 och 8 kilometer i timmen. Under dagen kröp jag från 300 meters höjd till drygt 2000 meters höjd. Omgivningen var inte längre skyddad av någon nationalpark och längs vägarna bestod grödor av sockerrör, ris, banan eller majs. I och med den aktuella skördetiden arbetade bönderna flitigt på terassodlingarna längs de branta bergssidorna. När solen gått ner fanns jag på 1300 meters höjd och jag hade förflyttat mig fattiga 9 mil. Generellt undviker jag att mörkercykla men en kombination av ovilja att hitta tältplats och vilja att hyfsa till kilometerstatistik gjorde att jag slog på min belysning från Silva och tuggade vidare i natten. Det tog mig drygt tre timmar att trampa 30 kilometer och ytterligare 700 höjdmeter och först vid 22 tiden nådde jag samhället Malucun där jag hittade sängplats. Innan jag stupade intog jag middag. Jag bokstavligen skakade av hunger vilket gjorde det extra svårt att balansera riskornen på pinnarna. Vid midnatt stängde jag ögonen men kramper i lår, ljumskar och vader höll mig vaken och störde den djupa sömnen jag hade behövt. Idag fick jag liv i lemmar och leder vid 7. Mitt nattäventyr hade tagit mig till 2000 meters höjd och jag visste att en nedförsbacke väntade. Efter 40 kilometer nådde jag vid 11 snåret staden Mojiang där jag åt en stor lunch som jag marinerade något för länge. Jag trivs i rörlighet men halvdagsvilan lockade och kvar blev jag.
15.000 KILOMETERS!
För ett par dagar sedan passerade min mätare 15.000 kilometer som för tillfället står på 15.267 kilometer. Jag hade på förhand beräknat avståndet till Singapore till cirka 17.000 kilometer men för ett tag sedan insåg jag att det gått troll i min förhandsplanering. Från Mojiang, där jag finns just nu, till Singapore är det 3700 kilometer. Totalt innebär detta 19.000 kilometer och en felräkning på 2000 kilometer. Trots att detta bråkar med min tidsplanering kommer tempoloppet som bedrivs för tillfället avslutas när jag når Laos.
Som lojala besökare av THE ESCAPE eventuellt upptäckt har det uppstått ett glapp i rapporteringen den senaste tiden. Mitt mobila nätverk, som följt med sedan Urumqi i västra Kina, har gett upp och försvårar min åtkomst till Internet. Jag har fyra dagar kvar i Kina och i och med ankomst till Laos får jag förhoppningsvis möjlighet att adressera er något mer frekvent.
/Erik