ÄN EN GÅNG

Än en gång. En femte gång. Färd nummer fem. Plötslig lättnad. Från krampaktigt motstånd till friktionsfri rörelse. Hela tillvaron glimrar likt mareld. De yttre delarna av synfältet blir så där rökiga som när man lekt för länge i klorvatten. Alla in-tryck, som fossilt bränsle på lågorna. Titta på det, behåll lugnet – andas. Slut ögonen; det projiceras en föreställning på insidan av ögonlocken. Jag försöker fokusera på olika formationer men de ålar sig. Öppna ögonen; det vibrerar. Hela existensen vibrerar. Jag är hög. Hög av förundran. Livet. Som vibrerar. Jag har kontakt med det som är – med mitt eget rödrosa kött. I symbios med det yttre.

Bipolär sjukdom, vad är du? Du ger mig superkrafter. Krafter som både förgör och producerar. Krafter som gör mig sjuk och sliter mig från min lilla familj. Från Liv, Love och Ljuva. Krafter som får mig att se både förflutet och framtid. Som ger mig kraft att färglägga nuet. Hur kommer det sig att vi är 1%? Är du till för?

En tes med tio år på nacken (se: STANNA). Jag försöker fortfarande säga något, jagar fortsatt bekräftelse och förverkligande. Megalomanin lurar och studsar runt mellan hjärnhalvorna. En sensation runt hörnet. Kan inte stanna ännu. Eller, var det precis vad jag skulle göra?

Ovan: vykort från Lund, 2015.

Oro, rädsla och panik präglar vår samtid. Den gnager, anspänningen. Vi vet om det, vi lever över våra tillgångar, vi står i skuld – vi lever av en lågavlönad periferi. Vi är beroende av deras omgivningar. Vi har rest dit. På vissa platser råder krig och konflikt, människor på flykt. Vi vet men vi skärmar av. Skärmar på. Det sker mest på skärmen. Så även naturen. Det är naturen själv som håller i de sällsynta jordartsmetallerna, däggdjur med telefoner. Nu ska AI göra jobbet, tänka åt oss. Äntligen ska vi få stänga av. Har fångat upp att vi tydligen ska vara kompassen och AI motorn. Hur ska vi navigera, vilken riktning tar vi? Är vår inre kompass pålitlig? Vilka får tillgång till denna motor?

Jag vill påstå att vi är vilse, vår inre kompass är otränad och ur spel. Vi står inför monumentala utmaningar, vi måste till roten. Omställningen måste vara radikal; vi behöver läka, vila. Jag misstänker att de flesta ser på naturen – på klimatkrisen – som något som sker utanför oss. Men vi är del, vi består av samma stoff – vi är släkt med allt levande. För att använda en sliten metafor; vi hugger av den gren vi sitter på. Jag kan tänka på det som att vi lever genom kollektiv psykos (vanföreställning). Vi kan kollektivt bara drömma samma fossilstinna tillväxtdröm. Vi behöver komma ned, före något annat behövs en kombination av yttre fred och inre frid (se: PAX med Ada Berger och KG Hammar på SVT Play).

Bara du kan ta ansvar för ditt inre, det yttre åligger oss andra.

Erik