(Försenad fortsättning på “THE LAST FLIGHT“)

“SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!! I en källarlokal på söder hade ett 40-tal bekanta och saknade ansikten samlats för att skrämma livet ur mig. Ett våldsamt glädjerus gick genom kroppen när föraningen om att jag inte varit bortglömd bekräftades”

Jag gick inte många steg på svensk mark innan jag vart omfamnad av mina underbara föräldrar. Min far hade, med hjälp av kontakter på Luftfartsverket, lyckats trockla in hela familjen och ett par kompisar bakom säkerhetskontrollen. Oväntat nog stod de därför redan vid min gate när jag trodde att jag hade ytterligare ett par minuter att samla tankarna. Där var dom. Där stod familjen. Jag var hemma. JAG KLARADE DET. Cirkeln var officiellt sluten när jag joggade igenom “MÅL-skylten” som mina vänner fixat ihop med ett skynke, ett par pinnar och lite sprayfärg. Efter vackra nationalsångsstämmor, skratt och ett fyrverkeri av varma och trygga omfamningar “stämplades” jag, med svenska flaggan om axlarna, åter in i mitt hemland.

Ovan; Mamma och jag.

Enligt min högst kluriga fader skulle vi nu äta middag på en restaurang på Söder. Med mycket annat i tankarna tänkte jag inte mer på det. Resan från Arlanda var fylld av kära återseenden och att långsamt åka över Västerbron och blicka in mot Stadshuset och Gamla Stan i den mörka och dimmiga novemberkvällen var en magisk känsla. Aningen fundersam, var jag, när vi gick in i den lilla lokalen som på få sätt såg ut som en restaurang. Jag leddes ner för trappan och långsamt klickade hjärncellerna när jag gick mot det till synes tomma rummet framför mig. “SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!!

 Festen hade rese-tema; Alla var utklädda till olika nationaliteter. Ovan; Patrik som tiroler-tysk.

(Fler bilder från festen inom kort!)

Chockad, tom på ord och utan något vettigt att få ur mig radade en kö av återseenden upp sig. Mottagandet var varmt och fullt av glädje trots kraftig kroppsodör efter 20 timmar transport från NYC och USA. Middag, mingel, nyfikenhet och skratt följdes såsmåningom upp av en sen utekväll på Berns. Patrik, Anton, Rikard och Rustan. Fyra ovärderliga vänner som anordnade en ankomstfest och kväll jag aldrig kunnat föreställa eller förvänta mig. Många gånger har tanken om hemkost irrat runt i huvudet men jag har aldrig vågat dagdrömma om något i närheten så fantastiskt som resultatet. I veckor slet mina närmsta vänner med förberedelser och arrangemang. Jag är tidlöst tacksam för er ansträngning.

/Erik

Kontrasten och omställningen har upptagit mycket tid och kraft och uppdateringarna på THE ESCAPE har varit obefintliga. Jag är tillbaka i verkligheten utan just verklighet. Den vardag jag lämnade i mars 2008 finns inte kvar och nya rutiner behöver infasning. Jag är förvirrad och fundersam och finner omställningen svår. Dagarna mellan den 4:e och 14:e november, med ankomst till NYC och hemresa till Sverige, var de lyckligaste i mitt liv. Jag vaknade upp i mitt pojkrum den 15/11, efter överaskningsfest och en sen utekväll med en baksmälla lika psykisk som fysisk. Min värld har krymt och min lekplats har begränsats. Uppdateringar både i bild och text kommer allt eftersom men i skrivande stund upptas tid och tankar av existensskiftet.

/Erik

Tiden har aldrig gått långsammare än på Heathrow Airport den 14/11. På grund av kraftiga vindar blev jag försenad från NYC och missade min anknytning i London med retsamma 10 minuter. Jag var smått frustrerad och ledsen men med god transporterfarenhet insåg jag kvickt att det inte ligger i mina händer. Den vänliga flickan med colgate-leende bakom disken bokade in mig på nästa flight, 3 timmar senare. Om jag väntat, strävat och längtat i 20 månader kunde jag givetvis klara 180 minuter tilläggstid.

Den 16/3 2008 hade jag också anknytning och ett par timmar att döda i London. Då som nu var mycket känslor inblandade men en Full English Breakfast får mig alltid stabil. Glad för att för ovanlighetens skulle ha en aning rutin och mönster letade jag upp min lokala Heathrow pub. Väl i baren investerade jag min Food Voucher i alkohol istället för flott. Efter ett par kalla var nerverna i bättre balans och jag satte mig i vänthallen för att inbitet och med stor spänning följa BA 780 - Stockholm på storbildsskärmen. De små bokstäverna rörde sig högre och högre upp på “departure” listan men efter 20 minuter kommer ytterligare en magsugare. DELAYED. Fan.

En dryg timme senare, med kortare naglar och en betydligt större klump i magen meddelas till slut boarding och gate-nummer. Sista resan, sista sträckan, sista whiskeyn på 10 000 meter, nu skulle jag hem. Flygplanet taxar långsamt på landningbanan och kommer till ett mjukt stopp. Piloten eldar upp jetmotorerna och jag trycks skönt bakåt i min läderstol. Vi bryter London’s gråtjocka molntäcke och vid min fönsterplats kan jag istället blicka ut över rosa-skimmrande moln vackert upplysta av en sol på nedgång.

Under den 2 timmar långa flygningen visades ingen film. På monitorn fanns istället en nordeeuropeisk karta och ett litet flygplan som pixel för pixel rörde sig närmre skandinaviens huvudstad. När tonfiskmackan var i magen och mörkret lagt sig utanför stirrade jag mig blind på denna monitor i brist på annan aktivitet. Förgäves försökte jag banka in stundens verklighet.

THE FIRST TOUCH.

18:45 blinkade den lilla skylten med säkerthetsbältet. Flygplanet tiltades neråt och inflygningen inleddes. Drygt 10 minuter senare smög ljusstrimmor från de svenska hemmen igenom den mörka novemberkvällen och det täta diset. Jag har haft många euforiska känslor den sista tiden och när hjulen nuddade Arlanda’s våta asfalt fyrades en ny orgie av dopaminer iväg. Hemma. HEMMA I SVERIGE.

(Fortsättning följer…)

/Erik  

THE ESCAPE 16/3 - 2008 - 13/11 - 2009 (Röd linje: landväg, svart linje: flyg)

Sydafrika - Zimbabwe - Zambia - Malawi - Tanzania - Kenya - Uganda - Indien - Nepal - Hong Kong - Macau - Thailand - Ryssland - Kina - Laos - Vietnam - Kambodja - Indonesien - Filippinerna - Singapore - Malaysia - Australien - Nya Zeeland - Argentina- Uruguay - Chile - Brasilien - Paraguay - Bolivia - Peru - Ecuador - Colombia - Panama - Costa Rica - Kuba - Nicaragua - Honduras - Guatemala - Mexico - USA/Kanada.

Tanken på detta inlägg, avslutningsinlägget och de sista raderna på resan har skavt i hjärnan i ett par månader. Trots tid för eftertanke vet jag inte var jag ska börja, inte den blekaste var jag ska sluta och inte en aning om vad jag vill berätta. Jag är full av upplevelser och erfarenheter men fattig på ord. Flykten från rutin, vardag och norm är över. Jag kan inte förstå att detta projekt, som med planering och genomföring upptagit 3 år av mitt liv, nått sitt slut. Jag och det kladdiga anteckningsblocket har hankat oss ner till Hudson River. Med en take-away kaffe och njutbara toner försöker jag locka fram mer bläck i den vindigt kalla novembermorgonen.

Någonstans i mitt virriga huvud känner jag mig förunnad och tacksam men samtidigt fundersam och ifrågasättande över att vara utvald. Utan många varma själar och vakande änglar hade inte denna fantastiska flykt skett och utförts så pass smärtfritt. Jag känner en vild euforisk glädje av att ha berikats och utvecklats. Med risk för att detta blir platt och klyschigt sätter jag nu punkt för min resefilosofi i rörelse.

MILJONER TACK FÖR ERT SÄLLSKAP, ENGAGEMANG OCH DELAKTIGHET. Att drygt 130 000 människor under 20 månader funnit inspiration och drömmar om egna flykter genom min blogglitteratur gör mig överlycklig.

Om 30 minuter viftar jag in en gul taxibil för att ta mig till JFK. THE ESCAPE is over.

I’M GOING HOME. NU TACKAR JAG FÖR MIG SJÄLV. NU ÅKER JAG HEM!!!!

/Erik Ohlson 13/11 - 2009.

Tiden rinner iväg. Imorgon lämnar jag New York City och USA. Imorgon ska jag hem. Jag ska hem till Sverige, familj och vänner. Klumpen, en mix av förväntan, glädje, ångest, nervositet och stress växer sig större och större i magen. Jag vill knyta ihop säcken, sammanfatta och beskriva de känslor jag känner, men det är svårt.

Med detta inlägg vill jag meddela och förtydliga att THEESCAPE.se kommer att leva vidare så länge det finns intresse och så länge jag känner att det finns mer att addera och återberätta.

THE ESCAPE förvandlas från äventyraren i aktion till morfar i gungstolen. Flykten må vara över men berättelsen kommer att leva kvar. Ge mig tid att reflektera. Följ med ett tag till så hoppas jag kunna beskriva och dela med mig av den sanslösa resa jag går igenom i detta nu. Jag vill inte ge upp mitt liv som jag känner det, se det som att jag ligger på långvården med respirator och dropp. En vacker, trygg och fantastisk plats väntar men något säger mig att jag kommer längta tillbaka.

/Morfar

Jag ar som tidigare namnt i hamnstaden Cartagena i norra Colombia. Efter en soldrankt, stekhet dag borjar graderna sjunka i takt med solen och det blir behagligt att vistas utomhus. Likt Visby pa Gotland har Cartagena en mur kring staden och pa den sitter jag i skrivande stund och njuter av en iskall “Aguila” och en svalkande havsbris fran karibiska havet.

Cartagena ar min hojdpunkt i Colombia sahar langt. Pasto, Cali och Medellin ar forlagda i vackra landskap med staderna i sig ar i stor utstrackning nybyggda, moderna och utan charm. Cartagena har historia och staden ar lika fargglad som gatuforsaljarna och deras tropiska frukter. Stenbyggnader med roda, gula, vita, bla och rosa fasader, balkonger som forsvinner bakom enorma bougainvillea buskar, smala gator och torg skugglagda av morkgrona kastanje trad samt vita karibiska strander ett stenkast fran det urbaniserade.

Cartagena ar Colombia´s turistigaste stad i och med att det ar en destination for de stora karibien-kryssarna. Hawaiiskjortorna i grupp ar dock enkla at trolla bort genom att ta ett steg in pa en sidogata och slappa lokalsinnet.

Tidigt imorgon drar jag till Playa Blanca dar min hangmatta vantar pa mig.

/Erik

Efter fjorton timmar buss har jag aterigen natt sydamerikas “ostkust”. Senast i Rio de Janeiro, denna gang i Cartagena vid Karibiska Havet. Den mest tydliga skillnaden med att na kusten igen ar att fuktigheten och varmen ar tillbaka. I vackra Cartagena blir det troligen ett par dagar av intensivt turistande innan vila pa beachen vantar.

Resan i Sydamerika borja lida mot sitt slut och jag kommer inte sa mycket langre norrut pa kontinenten. Sedan Ushuaia i Eldslandet har det spenderats otaliga timmar pa buss och darfor kanns Campemento Wittenberg vid Playa Blanca lockande. For 3 USD far man sovplats i en hammock pa beachen. Tva veckor har jag kvar i Colombia och forutom den avslappnande hangmattan vantar dykning och nationalparksbesok. Kring den 10 juli seglar jag ut fran Cartagena och Sydamerika for Panama och Centralamerika.

/Erik

Drogbaronen Pablo Escobar ar Medellin´s mest ökända person. Pa 80 och delar av 90 talet var Medellin kokainhandelns huvudstad och knarkkungen hette Escobar. Pablo Escobar grundade och drev Medellinkartellen som vid kulmen drog in en halv miljard kronor per dag genom kokainsmuggling till mestadels USA och Centralamerika. 1989 listade tidningen Forbes, Escobar som varldens sjunde rikaste man och darmed blev han kand varlden over. I Medellin agde han stadsdelar, zoo, flygplan, och enorma gods.

Ovan; colombiansk militar intill Escobar´s kropp. Nar militaren hittat honom forsokte han fly och skots da ihjal.

Pablo Escobar´s skoningslosa drogimperium ledde till manga manniskors dod. “Pengar eller bly”, mottogs inte en muta vantade en kula eller fem. 1993 skots Pablo Escobar till dods av colombiansk militar som med hjalp av amerikanska Delta Force lyckats lokalisera honom. I Medellin finns idag fa spar av kartellen, Escobar och valdet. Amnet intresserar manga resenarer men drogstampeln ar nagot staden vill och har lyckats bli av med. Det gar att besoka hans gravplats men det ar inte mer an just en gravplats. Som jag namnt tidigare ar Medellin idag en saker och valutvecklad stad och aren av terror, vald och droger ar long-gone. Detta ar nagot befolkning fortfarande firar, de svara tiderna ar forbi vilket baddar for en konstant fest. Imogon lamnar jag Medellin for Cartagena men for ovanlighetens skull fortsatter festen utan mig.

Pablo Escobar, 1949 - 1993.

/Erik

I Medellin fortsatter festen. Precis som i Sverige har det varit langhelg och igar var fjarde kvallen i strack med utgang i omradet Poblado. Jag har lamnat Diego och lagenheten och bot aterigen pa hostel. Det har varit en lekfull dag pa ett vattenland utanfor staden vilket var roligt. Kvallen blir troligen lugn efter intensiva dagar och temat for morgondagen blir Pablo Escobar och Medellinkartellen. Mer om det pa THE ESCAPE imorgon.

Ciao.

Fran Baños i Ecuador har jag haft svenskt resesallskap med colombianskt ursprung. Daniel, som vi kan kalla honom, blev som barn adopterad till Sverige och ar nu tillbaka i Colombia, 25 ar senare, for att hitta sin biologiska familj. Daniel ar fran Medellin och i staden bor fortfarande hans mamma och tva aldre broder. Manga adopterade betalar hundratusentals kronor for advokater, oversattare och guider. Utan garantier, i stor ovisshet och med flygbiljett som enda utgift gav sig Daniel ivag pa egen hand for att finna sina rotter. Jag ar djupt imponerad av hans mod. Aven om han inte lyckas hitta sin biologiska familj ar forsoket en stor triumf i sig.

I forrgar satt vi pa bussen fran Cali tillsammans och vid 21 tiden kunde vi se himlen lysas upp i rodskimrande farger. Det var ljuset fran nasta dal, fran storstaden, fran Daniel´s forsta hem, fran Medellin. Han var nu bara kilometer och minuter fran sitt mal efter en 25 ar lang psykisk resa. Att dela stunden med honom gav mig harresande rysningar. Ordet ar magiskt. Nu inleds delen av hans resa som star utom hans makt. Jag hoppas innerligt att hans kurage belonas.

/Erik