(Försenad fortsättning på “THE LAST FLIGHT“)

“SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!! I en källarlokal på söder hade ett 40-tal bekanta och saknade ansikten samlats för att skrämma livet ur mig. Ett våldsamt glädjerus gick genom kroppen när föraningen om att jag inte varit bortglömd bekräftades”

Jag gick inte många steg på svensk mark innan jag vart omfamnad av mina underbara föräldrar. Min far hade, med hjälp av kontakter på Luftfartsverket, lyckats trockla in hela familjen och ett par kompisar bakom säkerhetskontrollen. Oväntat nog stod de därför redan vid min gate när jag trodde att jag hade ytterligare ett par minuter att samla tankarna. Där var dom. Där stod familjen. Jag var hemma. JAG KLARADE DET. Cirkeln var officiellt sluten när jag joggade igenom “MÅL-skylten” som mina vänner fixat ihop med ett skynke, ett par pinnar och lite sprayfärg. Efter vackra nationalsångsstämmor, skratt och ett fyrverkeri av varma och trygga omfamningar “stämplades” jag, med svenska flaggan om axlarna, åter in i mitt hemland.

Ovan; Mamma och jag.

Enligt min högst kluriga fader skulle vi nu äta middag på en restaurang på Söder. Med mycket annat i tankarna tänkte jag inte mer på det. Resan från Arlanda var fylld av kära återseenden och att långsamt åka över Västerbron och blicka in mot Stadshuset och Gamla Stan i den mörka och dimmiga novemberkvällen var en magisk känsla. Aningen fundersam, var jag, när vi gick in i den lilla lokalen som på få sätt såg ut som en restaurang. Jag leddes ner för trappan och långsamt klickade hjärncellerna när jag gick mot det till synes tomma rummet framför mig. “SURPRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISE!!!!

 Festen hade rese-tema; Alla var utklädda till olika nationaliteter. Ovan; Patrik som tiroler-tysk.

(Fler bilder från festen inom kort!)

Chockad, tom på ord och utan något vettigt att få ur mig radade en kö av återseenden upp sig. Mottagandet var varmt och fullt av glädje trots kraftig kroppsodör efter 20 timmar transport från NYC och USA. Middag, mingel, nyfikenhet och skratt följdes såsmåningom upp av en sen utekväll på Berns. Patrik, Anton, Rikard och Rustan. Fyra ovärderliga vänner som anordnade en ankomstfest och kväll jag aldrig kunnat föreställa eller förvänta mig. Många gånger har tanken om hemkost irrat runt i huvudet men jag har aldrig vågat dagdrömma om något i närheten så fantastiskt som resultatet. I veckor slet mina närmsta vänner med förberedelser och arrangemang. Jag är tidlöst tacksam för er ansträngning.

/Erik

Kontrasten och omställningen har upptagit mycket tid och kraft och uppdateringarna på THE ESCAPE har varit obefintliga. Jag är tillbaka i verkligheten utan just verklighet. Den vardag jag lämnade i mars 2008 finns inte kvar och nya rutiner behöver infasning. Jag är förvirrad och fundersam och finner omställningen svår. Dagarna mellan den 4:e och 14:e november, med ankomst till NYC och hemresa till Sverige, var de lyckligaste i mitt liv. Jag vaknade upp i mitt pojkrum den 15/11, efter överaskningsfest och en sen utekväll med en baksmälla lika psykisk som fysisk. Min värld har krymt och min lekplats har begränsats. Uppdateringar både i bild och text kommer allt eftersom men i skrivande stund upptas tid och tankar av existensskiftet.

/Erik

Tiden har aldrig gått långsammare än på Heathrow Airport den 14/11. På grund av kraftiga vindar blev jag försenad från NYC och missade min anknytning i London med retsamma 10 minuter. Jag var smått frustrerad och ledsen men med god transporterfarenhet insåg jag kvickt att det inte ligger i mina händer. Den vänliga flickan med colgate-leende bakom disken bokade in mig på nästa flight, 3 timmar senare. Om jag väntat, strävat och längtat i 20 månader kunde jag givetvis klara 180 minuter tilläggstid.

Den 16/3 2008 hade jag också anknytning och ett par timmar att döda i London. Då som nu var mycket känslor inblandade men en Full English Breakfast får mig alltid stabil. Glad för att för ovanlighetens skulle ha en aning rutin och mönster letade jag upp min lokala Heathrow pub. Väl i baren investerade jag min Food Voucher i alkohol istället för flott. Efter ett par kalla var nerverna i bättre balans och jag satte mig i vänthallen för att inbitet och med stor spänning följa BA 780 - Stockholm på storbildsskärmen. De små bokstäverna rörde sig högre och högre upp på “departure” listan men efter 20 minuter kommer ytterligare en magsugare. DELAYED. Fan.

En dryg timme senare, med kortare naglar och en betydligt större klump i magen meddelas till slut boarding och gate-nummer. Sista resan, sista sträckan, sista whiskeyn på 10 000 meter, nu skulle jag hem. Flygplanet taxar långsamt på landningbanan och kommer till ett mjukt stopp. Piloten eldar upp jetmotorerna och jag trycks skönt bakåt i min läderstol. Vi bryter London’s gråtjocka molntäcke och vid min fönsterplats kan jag istället blicka ut över rosa-skimmrande moln vackert upplysta av en sol på nedgång.

Under den 2 timmar långa flygningen visades ingen film. På monitorn fanns istället en nordeeuropeisk karta och ett litet flygplan som pixel för pixel rörde sig närmre skandinaviens huvudstad. När tonfiskmackan var i magen och mörkret lagt sig utanför stirrade jag mig blind på denna monitor i brist på annan aktivitet. Förgäves försökte jag banka in stundens verklighet.

THE FIRST TOUCH.

18:45 blinkade den lilla skylten med säkerthetsbältet. Flygplanet tiltades neråt och inflygningen inleddes. Drygt 10 minuter senare smög ljusstrimmor från de svenska hemmen igenom den mörka novemberkvällen och det täta diset. Jag har haft många euforiska känslor den sista tiden och när hjulen nuddade Arlanda’s våta asfalt fyrades en ny orgie av dopaminer iväg. Hemma. HEMMA I SVERIGE.

(Fortsättning följer…)

/Erik  

THE ESCAPE 16/3 - 2008 - 13/11 - 2009 (Röd linje: landväg, svart linje: flyg)

Sydafrika - Zimbabwe - Zambia - Malawi - Tanzania - Kenya - Uganda - Indien - Nepal - Hong Kong - Macau - Thailand - Ryssland - Kina - Laos - Vietnam - Kambodja - Indonesien - Filippinerna - Singapore - Malaysia - Australien - Nya Zeeland - Argentina- Uruguay - Chile - Brasilien - Paraguay - Bolivia - Peru - Ecuador - Colombia - Panama - Costa Rica - Kuba - Nicaragua - Honduras - Guatemala - Mexico - USA/Kanada.

Tanken på detta inlägg, avslutningsinlägget och de sista raderna på resan har skavt i hjärnan i ett par månader. Trots tid för eftertanke vet jag inte var jag ska börja, inte den blekaste var jag ska sluta och inte en aning om vad jag vill berätta. Jag är full av upplevelser och erfarenheter men fattig på ord. Flykten från rutin, vardag och norm är över. Jag kan inte förstå att detta projekt, som med planering och genomföring upptagit 3 år av mitt liv, nått sitt slut. Jag och det kladdiga anteckningsblocket har hankat oss ner till Hudson River. Med en take-away kaffe och njutbara toner försöker jag locka fram mer bläck i den vindigt kalla novembermorgonen.

Någonstans i mitt virriga huvud känner jag mig förunnad och tacksam men samtidigt fundersam och ifrågasättande över att vara utvald. Utan många varma själar och vakande änglar hade inte denna fantastiska flykt skett och utförts så pass smärtfritt. Jag känner en vild euforisk glädje av att ha berikats och utvecklats. Med risk för att detta blir platt och klyschigt sätter jag nu punkt för min resefilosofi i rörelse.

MILJONER TACK FÖR ERT SÄLLSKAP, ENGAGEMANG OCH DELAKTIGHET. Att drygt 130 000 människor under 20 månader funnit inspiration och drömmar om egna flykter genom min blogglitteratur gör mig överlycklig.

Om 30 minuter viftar jag in en gul taxibil för att ta mig till JFK. THE ESCAPE is over.

I’M GOING HOME. NU TACKAR JAG FÖR MIG SJÄLV. NU ÅKER JAG HEM!!!!

/Erik Ohlson 13/11 - 2009.

Det blir Kalimantan. Bokade flight och lamnar Manado och Sulawesi tidigt imorgon.

/Erik

Nu till ett spanningsmoment som pagatt pa THE ESCAPE den senaste veckan. TAVLINGEN! Jag vet inte riktigt om utgangen blev riktigt som jag tankt mig men va fan.

(Man hade ju kunnat hoppas pa att fa lite fler an 3 svar nar “legally-blonde13.blogg.se” far 325 kommentarer pa sin blogg nar hon skriver om en javla lotion eller fragar lasarna hur hon ska klippa sig. Da trodde jag min rick-shaw var mer spannande??)

3 tappra deltagare har forst svarat fel pa 1 av de 3 fragorna, sedan har samma 3 deltagare redigerat sina svar till de ratta. Det betyder att vi i slutandan har 3 lyckliga vinnare. Tyvarr ar inte detta nagot sosse-samhalle sa vi delar inte upp plast-rick-shawn i 3 lika stora delar utan det har skett en lottning.

Lotteri-inspektionen var pa plats och sag till att allt skedde under kontrollerade former.

Med de ratta svaren “1 B, 2 Hoger och 3 B ar vinnaren av den fantastiskt fina Rick-shawn och Cricket kortleken:

RIKARD LIND!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Stort grattis!

/Erik

Namaste!

En malaria-nojjig sjukling med folje anlande imorse till Kathmandu i Nepal efter lite utav en mardromsresa fran Varanasi.

De senaste 48 timmarna har foljande skett; (allt detta med feber, frossa och torr rethosta)

07.00 - Uppstigning och frukost, Shanti Guest House i Varanasi.

07.50 - Lunkar in pa buss-stationen och far reda pa att vagen till Nepal ar oversvammad. Ingen buss.

08.15 - Rick-shaw till tagstationen. Forsoker ta reda pa nar taget till Gorakhpur gar. (staden ligger 3 timmar fran gransen)

09.00 - En polis rycker in och hjalper en turist i kris. Han tar mig forbi en myr-stack av sma indier och IN i biljettluckan!! 10 kr kostar den 8 timmar langa tagresan i klass 3 - non AC. (trabankar) Taget ska ga 13.00.

09.55 - Julia somnar som en liten stock i en soffa pa det lilla biljettkontoret som vi barrikerat med 50 kg ryggsack och 3 meter svensk. (2 meter Erik och 1 meter Julia)

10.20 - Jag kan inte sova. Skrikande japaner har tagit sig in. Hamnar i stand-by-lage och bara sitter utan en tanke.

11.30 - Julia vaknar och jag passar pa att reta henne en stund innan hon somnar igen.

12.45 - Mot spar 5 och taget!

13.05 - Inget tag??

13.15 - Taget forsenat till 13.30

13.30 - Forsening uppskjuten till 14.00

14.10 - Taget rullar in pa spar 4.

14.30 - Mot gransen! (I klass 3 - sleeper, vi myglar till oss lyxen av 3mm skummgummi under baken)

18.45 - Solnedgang. Vackert.

20.30 - Gorakhpur

21.00 - Anlander till Hotell Bobina som blir harbarge. Lockas av guidebokens beskrivning av poolen. Besvikelse nar den ar fylld av toalettpapper och ser ut som Ostersjon i full algblommning.

23.00 - Inleder en harlig natt med frossa/svettningar om vartannat.

06.30 - Slar pa TV:n och till min stora fortjusning ar “The Olsen Twins” i farten. Bra start pa dagen trots dalig natt.

07.45 - Cykel-Rickshaw till buss-stationen. Denna gang ingen oversvammning.

12.00 - Efter utstampling i Indien far vi vara visum till Nepal utan storre bekymmer och traskar in i ett nytt land.

12.10 - Strejk och vagen mellan gransen och Kathmandu blockerad. GREAT!!!! Koper en biljett med en buss som gar pa kvallen och tar en omvag pa 6 timmar for att komma runt det hela.

12.15 - Tar en iskall bira. Kanske inte sa bra med tanke pa fysiskt (och psyiskt) tillstand men den var daggig och harlig pa utsidan!

19.55 - Efter ytterligare effektivt tidsdodande sa rullar bussen.

21.30 - Vagen ovantat slingrig och kass. Far stanna bussen och lagga en blaffa.

07.00 - Framme i Kathmandu. Taxi till Hotel Ganesh Himal. Slanger in packning pa rummet och drar till sjukhuset.

10.00 - Far reda pa att jag har nagon gammal Tyfoid och inte Malaria. Antar att det ar bra. Antibiotika.

11.00 - Frukost och aterhamtningen inleds.

////////////////////////

Erik

Dessa ord skriker en smatt forvanad och skrackslagen Julia mitt bland forsarna i “Indus River” da var flotte valt i en class-four-rapid.

De som har foljt med pa THE ESCAPE under mina fyra manader pa luffen vet att jag hade ett par adrenalinstinna dagar i Jinja, Uganda bland annat med “White Water River Rafting”.

Den gangen pa den Vita Nilen, idag testade jag forsarna i Ladakh och “Lower Indus” tillsammans med min van Julia som fick sig ett minne for livet.

Precis vid lunchtid - i var forsta “svara” del for dagen hamnade vi lite fel i strommen pga att gruppen i flotten inte paddlade tillrackligt hart in i en rapid

Vi valte, alla hamnade i vattnet och de flesta fick panik. I och med att vi valte valdigt hogt upp i strommen fick alla flyta sig igenom aterstaende 3-400 meter tills vattnet lugnade ner sig en aning och floden breddades.

Jag flot ivag en bit fran den upp-och-ner-vanda flotten men borjade forsiktigt simma tillbaka mot den. Dar ser jag en liten Julia med en min som inte riktigt hade forvantat sig 13 kallsupar och en kansla likt att vara i en tvattmaskin… Likt ett litet barn som inte vill leka langre sager hon med en ganska gnallig rost; “Erik! Jag vill inte vara med mer!

Jag svarade; “Ta det bara lugnt, det kommer ga bra!”

I efterhand tycker jag dock detta ar ganska underhallande, man kan ju inte riktigt saga; “Ok, ok - du behover inte vara med mer Julia, ga i land du sa ses vi om en stund.”

Det ar vart det i efterhand, att flippa flotten men nar man val ligger dar i vattnet ar det inte en sarskilt behaglig kansla. Jag fick flashbacks fran Uganda och mina 8-9 sekunder under ytan. Julia fick testa pa hur det kanns att bli tvattad - dock inte i nagra harliga 40 grader utan i 7 gradigt glaciarvatten.

//

Imorgon; Soderut mot Manali. 04:30 lamnar vi Leh, Ladakh och bergen for denna gang och ror oss mot “The Great Taj Mahal” och flytande doda kroppar i heliga floden Ganges, Varanasi. Blir nog spannande!

Vad har ni for er hemma i sommar-Sverige, inte har ni nagra flytande doda kroppar i badvattnet va?

///Erik

Efter 2 dagar pa de absolut sjukaste vagarna jag varit med om befinner vi oss nu i staden Leh i Ladakh valbehallna.

Vi har overlevt en krasch, ett motorstopp och en helt galen chaffis som snackade i mobil och bytte kassetband samtidigt som han backade pa en en-filig vag 4000 meter upp i Himalaya.

Nar han gjorde det tog Julia och jag ner var packning fran taket och gick av. Det var inte vart risken. Dessforinnan var det fel pa ratten. Helt plotsligt borjade bussen gira at vanster och akte rakt in i bergsvaggen. Om den hade girat at hoger vantade ett stup pa cirka 2 kilometer.

Man ska tanka sig for. Ett liv ar inte lika mycket vart i Indien som det ar i Sverige eller i Europa eller som en klok far sager; ar det sakert att man vill fardas pa vagar med personer som bara vantar pa nasta liv?

Nej, jag har hellre kontroll over med eget transportmedel och har darfor bestamt mig for att hyra moppe ett par, tre dagar har uppe i bergen. (tveksamt om jag har kontroll men jag tanker inte byta kassetband och dagdromma iaf)

Vad annars? Jag har fatt virus pa bada mina harddiskar dar jag lagrat alla bilder fran resan. I tva dagar hade jag en knut i magen men igar hade jag tur och hittade en grym datasnubbe. Han loste allt och raddade alla bilder och dokument.

Det hela firades med en bira och pizza pa “Al forno wood oven roof-top resaturant”.

Har i Leh bor vi pa “Glacier View” som ar ett litet guesthouse som en trevlig familj driver. Utsikten fran rummet ar fantastisk.

 /Erik