Tiden har aldrig gått långsammare än på Heathrow Airport den 14/11. På grund av kraftiga vindar blev jag försenad från NYC och missade min anknytning i London med retsamma 10 minuter. Jag var smått frustrerad och ledsen men med god transporterfarenhet insåg jag kvickt att det inte ligger i mina händer. Den vänliga flickan med colgate-leende bakom disken bokade in mig på nästa flight, 3 timmar senare. Om jag väntat, strävat och längtat i 20 månader kunde jag givetvis klara 180 minuter tilläggstid.

Den 16/3 2008 hade jag också anknytning och ett par timmar att döda i London. Då som nu var mycket känslor inblandade men en Full English Breakfast får mig alltid stabil. Glad för att för ovanlighetens skulle ha en aning rutin och mönster letade jag upp min lokala Heathrow pub. Väl i baren investerade jag min Food Voucher i alkohol istället för flott. Efter ett par kalla var nerverna i bättre balans och jag satte mig i vänthallen för att inbitet och med stor spänning följa BA 780 - Stockholm på storbildsskärmen. De små bokstäverna rörde sig högre och högre upp på “departure” listan men efter 20 minuter kommer ytterligare en magsugare. DELAYED. Fan.

En dryg timme senare, med kortare naglar och en betydligt större klump i magen meddelas till slut boarding och gate-nummer. Sista resan, sista sträckan, sista whiskeyn på 10 000 meter, nu skulle jag hem. Flygplanet taxar långsamt på landningbanan och kommer till ett mjukt stopp. Piloten eldar upp jetmotorerna och jag trycks skönt bakåt i min läderstol. Vi bryter London’s gråtjocka molntäcke och vid min fönsterplats kan jag istället blicka ut över rosa-skimmrande moln vackert upplysta av en sol på nedgång.

Under den 2 timmar långa flygningen visades ingen film. På monitorn fanns istället en nordeeuropeisk karta och ett litet flygplan som pixel för pixel rörde sig närmre skandinaviens huvudstad. När tonfiskmackan var i magen och mörkret lagt sig utanför stirrade jag mig blind på denna monitor i brist på annan aktivitet. Förgäves försökte jag banka in stundens verklighet.

THE FIRST TOUCH.

18:45 blinkade den lilla skylten med säkerthetsbältet. Flygplanet tiltades neråt och inflygningen inleddes. Drygt 10 minuter senare smög ljusstrimmor från de svenska hemmen igenom den mörka novemberkvällen och det täta diset. Jag har haft många euforiska känslor den sista tiden och när hjulen nuddade Arlanda’s våta asfalt fyrades en ny orgie av dopaminer iväg. Hemma. HEMMA I SVERIGE.

(Fortsättning följer…)

/Erik  

THE ESCAPE 16/3 - 2008 - 13/11 - 2009 (Röd linje: landväg, svart linje: flyg)

Sydafrika - Zimbabwe - Zambia - Malawi - Tanzania - Kenya - Uganda - Indien - Nepal - Hong Kong - Macau - Thailand - Ryssland - Kina - Laos - Vietnam - Kambodja - Indonesien - Filippinerna - Singapore - Malaysia - Australien - Nya Zeeland - Argentina- Uruguay - Chile - Brasilien - Paraguay - Bolivia - Peru - Ecuador - Colombia - Panama - Costa Rica - Kuba - Nicaragua - Honduras - Guatemala - Mexico - USA/Kanada.

Tanken på detta inlägg, avslutningsinlägget och de sista raderna på resan har skavt i hjärnan i ett par månader. Trots tid för eftertanke vet jag inte var jag ska börja, inte den blekaste var jag ska sluta och inte en aning om vad jag vill berätta. Jag är full av upplevelser och erfarenheter men fattig på ord. Flykten från rutin, vardag och norm är över. Jag kan inte förstå att detta projekt, som med planering och genomföring upptagit 3 år av mitt liv, nått sitt slut. Jag och det kladdiga anteckningsblocket har hankat oss ner till Hudson River. Med en take-away kaffe och njutbara toner försöker jag locka fram mer bläck i den vindigt kalla novembermorgonen.

Någonstans i mitt virriga huvud känner jag mig förunnad och tacksam men samtidigt fundersam och ifrågasättande över att vara utvald. Utan många varma själar och vakande änglar hade inte denna fantastiska flykt skett och utförts så pass smärtfritt. Jag känner en vild euforisk glädje av att ha berikats och utvecklats. Med risk för att detta blir platt och klyschigt sätter jag nu punkt för min resefilosofi i rörelse.

MILJONER TACK FÖR ERT SÄLLSKAP, ENGAGEMANG OCH DELAKTIGHET. Att drygt 130 000 människor under 20 månader funnit inspiration och drömmar om egna flykter genom min blogglitteratur gör mig överlycklig.

Om 30 minuter viftar jag in en gul taxibil för att ta mig till JFK. THE ESCAPE is over.

I’M GOING HOME. NU TACKAR JAG FÖR MIG SJÄLV. NU ÅKER JAG HEM!!!!

/Erik Ohlson 13/11 - 2009.

Tiden rinner iväg. Imorgon lämnar jag New York City och USA. Imorgon ska jag hem. Jag ska hem till Sverige, familj och vänner. Klumpen, en mix av förväntan, glädje, ångest, nervositet och stress växer sig större och större i magen. Jag vill knyta ihop säcken, sammanfatta och beskriva de känslor jag känner, men det är svårt.

Med detta inlägg vill jag meddela och förtydliga att THEESCAPE.se kommer att leva vidare så länge det finns intresse och så länge jag känner att det finns mer att addera och återberätta.

THE ESCAPE förvandlas från äventyraren i aktion till morfar i gungstolen. Flykten må vara över men berättelsen kommer att leva kvar. Ge mig tid att reflektera. Följ med ett tag till så hoppas jag kunna beskriva och dela med mig av den sanslösa resa jag går igenom i detta nu. Jag vill inte ge upp mitt liv som jag känner det, se det som att jag ligger på långvården med respirator och dropp. En vacker, trygg och fantastisk plats väntar men något säger mig att jag kommer längta tillbaka.

/Morfar

Den 31/8 doppade jag bakhjulet i Stilla Havet och inledde trampandet österut, mot New York och mot Sverige. Igår touchade saltet mitt framhjul vid ett nytt världshav, kontinentkorsningen var ett faktum och fick ett definitivt slut.

WEST - EAST 2009. Astoria Beach, Oregon - Coney Island Beach, New York.

Ovan: Julia ville inte vara sämre och var mycket stolt över de 50 kilometer hon cyklat. Tidig förmiddag doppade hon hjulet i en smutsig vattenpöl i centrala NYC, senare samma eftermiddag nådde hon Atlanten. Överlycklig och med tårar rinnandes längs de väderbitna kinderna samlade hon sina sista krafter och lyfte cykeln med ett väldigt vrål. Hon klarade det!

/Erik

Den 18 mars 2008 slog jag på “Tom Petty and the Heartbreakers” och låten “Free Fallin” på Table Mountain med en makalös utsikt över Kapstaden och Kap Horn. Det var 3:e dagen på resan och THE ESCAPE försökte spå kommande 600 dagar. Igår åkte lurarna och Tom Petty’s toner på igen. Denna gång på Empire State Building med en overklig utsikt över Manhattan och dessa 600 dagar dokumenterade i minnet.

Återblick istället för framåtblick och föreställning som blivit verklighet. Med blicken spänd på “Lower Manhattan” och rysningar framlockade av ljuv rock konstaterade jag att drömmen blivit infriad, verklig och sann.

/Erik

*Igår var även min 22 års dag och 2:a födelsedag “on the road”. Tack Julia och Emelie för tårta, kinamat och en fantastiskt lyckad dag och kväll.